Lika gott att acceptera att det finns en ny dansk våg av poesi som inte ber om ursäkt på samma artiga sätt som den unga svenska ofta vill göra. Utan diktar hårt, enkelt, oförskämt och ohyggligt begåvat om vardagsämnen: fylla, ungdom, föräldrar, sex, mer fylla. Det finns ingenting sökt eller högtidligt konstruerat i hennes dikter, vilket inte är detsamma som att säga att de saknar konstfärdighet.
Det gör de tvärtom, hennes språk är rytmiskt, trasigt och vackert. Orent på ett sätt som både fångar blicken och lyssnandet, känslan för effekterna, för musiken. Hon återerövrar något av den styrka som alltid finns i det muntliga och som konstspråket alltid måste lära sig av för att inte förtvina till intellektuell gestik. Hon snackar lika väl som hon deklamerar, hon förstår diktens förmåga att kombinera motsatser för att säga det som dolts.
Så lockar hon fram känslorna, alla förtvivlade ögonblick, den existentiella explosiviteten. Med en konsekvens som gör att boken kan läsas som en enda långdikt, oändligt varierad i framställningen. Den är politisk, privat, familjär, allmängiltig, rolig och smärtande och ibland helt prosaisk:
min mammas favoritfågel var rödhaken. gråter vid tanken på hur mycket hon älskade de kräken
nu får de nöja sig med min kärlek som inte är tillräcklig
jag beundrar deras knubbiga bröstkorg.
Om det finns någon svaghet så ligger det mot en del avslutande dikter där själva tonläget plattas ut till enkla proklamationer, helt utan spänning, närmast programmatiska rader för någon slags alternativ kommunitet. Inte bra, inte alls som resten av diktsamlingen; rasande bra.