Allra först vill jag också falla in i den allmänna hyllningskören av den exempellöst välskötta och helt enkelt underbart genomförda Pridefestivalen, i Stadsparken i Luleå i helgen.
Massor av folk, massor av trivsamhet, massor av glädje, anspråkslöshet och i god 70-talsanda: Community; den bästa formen av gemenskap.
Dessutom samarbetade ju vädret också. Högst aktivt.
Jag tar därmed för givet att Luleå Pride blir en årligen förekommande begivenhet helgen före midsommar men: det borde ju ordnas något liknande detta i stort sett varje helg under sommaren, i Stadsparken. Hela parken levde upp på ett helt förtrollande sätt.
En artist i parken som också var förtrollande var Frida Selander, från Umeå, som skapade en stunds intensiv solostämning på lördagseftermiddagen.
Jag har sett henne några gånger tidigare och hon blir ständigt bara allt bättre.
Utomordentlig gitarrist och försedd med en starkt personlig röst, som ibland kunde misstas för Nina Simone eller Sarah Vaughan.
Personliga låtar som New York City Girl, It’s Possible och den lågmälda covern av Simones What A Difference A Day Made imponerade stort och jag har i och för sig skrivit det förut men det kan ändå inte skrivas nog ofta:
Ett stort genombrott borde komma. När som helst.