Förträffligt men spänningslöst

Carina Burmans nya roman med Euthanasia Bondeson är storartad historieunderhållning, men var tar själva deckaren vägen? Hästen från Porten berättar äventyr från Konstantinopel med det fasta resesällskapet Agnes, den adopterade fattigflickan Beatrice och poesistudenten Alf Seger. Den fyller alla tänkbara krav på autenticitet och tidsfärg, men själva spänningen är ofta lika bortsprungen som det arabiska fullblodet Djinn, bokens frånvarande huvudperson. Året är 1853, Euthanasias skarpsinne har löst mordgåtor i Frankrike, London och Rom. Färden har gått vidare österut. Sällskapet rider från Jerusalem och blir förälskat i en häst i Syrien, allramest den romantiske Alf Seger. Han faller djupare för Djinn än han gör för Agnes, fast känslorna är ungefär desamma. Djinn är den arabiska drömmen, segerhästen som burit arabisk civilisation och islamska erövringar runt kontinenterna, symbolen för det visa och uråldriga Österlandet. En sådan skatt måste naturligtvis försvinna. Den veke Alf (i Burmans böcker är män svaga och kvinnor starka) väljer häst före fästmö och ger sig av att leta. Varpå sällskapet ger sig av att leta efter Alf, varpå berättelsen rullar (rider) fram i vår civilisations vagga, med utsikt över världsdelarna och insikt i vad som skiljer och förenar öst och väst. Det bär till Konstantinopel, det gamla östliga Rom som har så många namn eftersom så många eftertraktat dess makt och ställning. Lärt, spirituellt och prydligt genusöverskridande eftersom Burman låter lite erotisk glöd tändas mellan Euthanasia och den brittiske polisen Owain Evans, vars håg hellre står till herrar. Bland annat till Alf, som han - lika prydligt - förför när man väl hittat honom igen. Och storpolitiken spelar sitt spel med Ryssland på krigsstigen mot det osmanska imperiets rester och England försvarande sin koloniala överhöghet och Frankrike spejandes i den storpolitiska vassen. Ja, det är till sin helhet alldeles förträffligt, men särskilt spännande är det inte. Därtill är stämningen alldeles för brittiskt anständig och fröken Bondeson alltför svenskt genompräktig. Och när hon drar på sig karlbyxorna då vet man att dramat är nära sin upplösning och att Burman kan blinka smått övertydligt åt det som förr kallades könsroller. Allting kan byta plats samtidigt som detta spel än en gång låter allt förbli vid det gamla och invanda. Jodå, haremsbesök, dunkla gränder och ett och annat mord blir det också. Till och med dagens imperiepolitik får sin beskärda kritik när Burman låter Ryssland vara det hot för mellanöstern som USA är i dag. Formulerande dagskritiska meningar som "Det visar på Rysslands övermod att de tror att de kan vinna. Men innan de förlorar kan de dra hela världen med sig i krig. Ett världskrig? Och för religionen, dessutom." Självklart löser sig allt till det bästa. Världen består, Djinn återfinns, Alf får fast anställning och slutar drömma om poesi, Euthanasias syster befrias från sin ryske tyrann till make och Euthanasia själv seglar ut från Bosporen på okända, men löftesrika vatten till nästa äventyr. Det kan inte hjälpas, men tonen är något förströdd i Hästen från Porten, den hantverksmässiga fulländningen kan inte dölja en viss brist på motivation.