Född i finska Savolax och under större delen av sitt liv bosatt i Ullatti utanför Gällivare var allkonstnären Ollikainen ett kulturellt kraftverk, vars närmast maniska vilja att uttrycka sin förundran, förtvivlan och förtjusning över tillvarons märkligheter resulterade i en kopiös mängd sånger, dikter, skulpturer, teckningar, målningar, strödda anteckningar och kassettinspelningar.
Han var också en synnerligen fri ande som gjorde stort intryck på alla som kom i hans närhet, inklusive den kvintett välkända norrbottniska och finska musikanter – Markus Falck och Göran Eriksson från JP Nyströms, Jan Johansson och Susanne Rantatalo från JORD och finske mästerspelmannen Arto Järvelä – som på onsdagskvällen beträder Ebeneserscenen för att i ett 15-tal Vilho-relaterade sånger mer än väl tillgodose vårt dagsbehov av tango, humppa, lyriskt vemod, svettigt sväng och ljuvligt dova borduner. Markus Falck ångar på med tramporgeln i nära samspel med parhästen Göran Erikssons kontrabas. Susanne Rantatalos stämma är gåshudens bästa vän och Jan Johanssons dragspelsfingrar går många flinkhetsdueller med Arto Järveläs fiolditon. I nästa stund plockar Järvelä upp kantelen och plinkar fram ett tonskimmer som kvällssolens i en insjövik.
Här sjungs om livets villkor och naturens mysterium, om gränslös kärlek, fettspäckad mat och om att besvärja världens galenskap genom dans. Och mellan musikvarven flödar anekdoterna i skildringen av denne man som gjorde vad som föll honom in. Som lika ofta dök upp oanmäld som han uteblev när han bjudits in. Som på ytterdörren istället för sitt namn skrev MÄNNISKA och FRI ENTRÉ. Som prydde sitt hem med fisknät och en stenbumling han hämtat under en bussresa till Kukkolaforsen. Vi vet att Vilho Ollikainens liv inte var okomplicerat, att han bitvis försvann i ett mörker av alkohol och psykisk ohälsa, men att musiken, konsten och poesin gång på gång tog honom tillbaka igen. Ett bättre argument för konstens läkande kraft hittar vi knappast i all världens landstingsutredningar.
Nu är detta knappast det magnifika helfigursporträtt som kulturkraftsbaddaren Vilho Ollikainen förtjänar; ett sådant har han ju redan förlänats för några år sedan genom Jan Johanssons och Tornedalsteaterns föreställning ”Tjära människa”. Men en förträfflig snabbskiss är det, och ett försiktigt gläntande på dörren till en överdådigt välfylld konstnärlig och musikalisk skattkammare. Och det är inte illa.