I Norrbotten NEO:s ljuvliga höststartsprogram Längs vindalarna , låter oss ensemblen under sommelieren - förlåt, dirigenten - Pierre-André Valades varsamma ledning fresta smaklökarna med några väl avvägda doser av precis lika virtuositetskrävande som – i all sin myllrande nyansrikedom - njutbar samtidsmusik av två italienska och två franska kompositörer med geografisk hemmahörighet i de kontinentala vindistrikten.
Vi inleder kvällen med några rediga klunkar av Ivan Fedeles Immagini da Escher , en dynamisk reflektion kring konstnären M C Eschers geometriska spekulationer, där musiken rör sig i alla riktningar likt de vindlande trapporna i dennes ”omöjliga” rum; bitvis för stycket tankarna till en baklängesexplosion, en färd från splittring och kaos till en, om än bräcklig och tillfällig,enhet, som snart splittras igen, med stråkar och blås vävandes skimrande spindelvävar mot vilka piano och slagverk gång på gång går till furiös attack. Jösses!
Rusigt omtumlade kastar vi oss så in i Bruno Mantovanis orosmättade Les danses interrompues där danser, melodier, piruetter uppstår i stunden för att sen plötsligt avbrytas, allt mot en fond av nervösa pianoklanger och stråkar som spökligt genljuder av Stravinskijs Våroffer ; någonstans i styckets mitt inträder ett förunderligt sprött parti som i sin blandning av stillhet och sprängande oro känns som ett preludium till det verk som därefter kommer, Valerio Sannicandros enastående Odi di Levante , där den kaotiska energi som hos Fedele och Mantovani fick fritt spelrum hålls fången under en isklart melankolisk yta.
De tre första styckena uppvisar så många likheter i stämning och struktur att de litet känns som tre delar av ett större verk. Eller tre olika viner från samma druvbestånd , om man så vill. Fantastisk musik är det hur som helst. Men trots sina odiskutabla kvaliteter kan de knappast mäta sig med det magnifika musikaliska årgångsvin med vilket vi avrundar kvällen, Philippe Leroux’ omtumlandemästerverk Voirex från 2002 där NEO får tillökning av remarkabla sopransolisten Donatienne Michel-Dansac, vars imponerande arsenal av röstfasetter gång efter annan bearbetas elektroniskt med en taktil precision jag sällan erfarit inom live- elektroniken , fjärran från det nyanslösa ”processande” som alltför ofta rutinmässigt slabbas över de akustiska klangerna. Storartat.
Att i väl avvägda doser och berusas av dylika klangsubstanser utan risk för musikalisk eller annan baksmälla är ett förträffligt sätt att spendera en tidig höstlig torsdagskväll på. Tack Norrbotten NEO och Luleå Kammarmusikförening för den upplevelsen!