2012 är det hundraårsjubileum för August Strindberg. Därför ges En dåres försvarstal, Strindbergs självbiografiska vendetta mot Siri von Essen, ut igen, länge ansedd som den största kärleksromanen i den svenska litteraturen. Vid en omläsning - efter att jag märkligt nog råkade hitta just den boken i ett soprum - kan jag inte se hur man ska få liv i denna habilt skrivna uppgörelse där provokationen ständigt är närvarande. Men i annat är ju Strindberg också naken och stringent i tanken och kan ge kvinnan rätt. Han står bara inte ut med hennes sexualitet och sin egen reaktion på den. Gång på gång slår han huvudet i väggen.
Strindbergs diaboliska styrka var ofta synonym med inbillningen och kanske är det där, i vanföreställningarna, formulerade av någon som kan skriva, som vi likt malar dras mot elden i både hans kärlek och hat. Och för att allting runt sexualiteten alltid är lite tabuerat. När nu Lena Einhorn ger sig kast med det stormiga äktenskapet blir det annorlunda. Hon börjar i skilsmässan mellan dem. Året är 1890 och Siri och de tre barnen ska tillbringa vintern i ett kallt hus på Värmdö, hennes och Augusts paradis, som nu förvandlats till ett helvete.
Siri är Lena Einhorns debut som romanförfattare. Tidigare har hon skrivit fackböcker och gjort dokumentärfilmer, bland annat om Strindberg - tevedokumentären Strindberg - ett djefla liv. Med romanformen blir sinnligheten i Siris och Augusts förälskelse och det ödesdigra i Strindbergs lidande för sanningen, mer påtaglig. För August finns det ett för och emot för nästan alla handlingar och Einhorn fogar samman det välkända dramat så att man, trots tragiken, blir helt förtjust. Elegansen i språket är inte olikt Strindbergs.
August var en ofta sedd gäst hemma hos Siri och Carl Wrangel och Carl var lika förtjust som Siri. Men 1877 gifte sig August och Siri, hon i sjunde månaden och skandalen var ett faktum, något mildrad av att Siri påstods lämna hemmet för en skådespelarkarriär. För en kapten vid gardet var det otänkbart att ha en hustru som stod på scen. Einhorn följer den dokumentation som finns runt äktenskapet, men Strindbergs syn på äktenskapet får här stå tillbaka för Siris, så som den kommit till uttryck i hennes brev och i dottern Karins böcker om föräldrarna.
Siri får inte entydig sympati. Hon är kokett, lite ytlig, en ovillig mor. Men hon har gett upp allt, brutit med konvenansen, förlorat moderns stöd, lämnat en liten dotter, allt för August och skådespelardrömmarna. De umgås i konstnärskretsar hemma, reser till Grez och konstnärskolonin där, välkomnas av Carl Larsson som August faller om halsen. Den vänskapen skulle ju komma att bli svårartat infekterad, men i Einhorns roman råder ännu ömsesidig beundran och respekt. Men Strindbergs väg mot paranoian och de allt tätare utfallen mot vänner och hustru, banar väg mot det kända slutet.
Lena Einhorn ger nytt liv och perspektiv åt dessa två temperament, spända till bristningsgränsen. Vi känner till historien, men hon håller sin psykologiska tolkning, liksom läsaren, i ett fast grepp. Kärlek och gemensamma drömmar om ett jämställt liv - Siri är inte skapad för ett stilla hem med frid, som hon skriver till modern, utan behöver "strid för att bli lycklig", och August som lovar: "Jag ska röja alla stenar ur vägen för er" - och glide ner i en ständigt nött värld skapad av Augusts misstro.
August Strindbergs kvinnoförakt föll många på läppen och man skrattade gott åt hans elakheter. I dag blir få män upprörda av att kvinnor prioriterar egna intressen. Väl?