Mystiken tätnar i Per Nilssons tredje bok om Pim-Pim och den egensinniga flickan Extra, som i den första boken plötsligt dök upp i Pim-Pims klass och blev hans bästa vän. Att hon också är en ängel, som i och för sig bara Pim-Pim kan se,
råder det inte längre någon tvekan om i Extra. Svart löpare hotar vit dam. Men den här gången ser Pim-Pim inte till henne så mycket, och när de ses är det ingen som kan tro att de står varandra nära. Extra ignorerar, för att inte säga undviker, Pim-Pim och ännu mer så när en ny pojke, Mavro, börjar i klassen. En supertrevlig, snygg kille, som slår alla med häpnad. Han är bäst på allt, inte minst fotboll, och Pim-Pim upptäcker att det bara är till honom han vill anförtro sig, särskilt när hans mamma blivit sjuk och som han är utom sig av oro för.
Extra däremot blir allt knepigare och hon hade svimmat när Mavro vänt sig till henne första skoldagen och med ett stort leende sagt: "Hej Extra!" Kände de varandra sedan tidigare? Extra tiger som muren. Men under en av trollerisällskapets föreställningar, där Extra är huvudattraktion, blir det Pim-Pim som stegar upp på scenen för att få veta sin framtid av henne. Budskapet är länge meningslöst. Extra hade sagt att svart löpare hotar vit dam och att han, Pim-Pim, är den enda som kan rädda henne. Det måste vara hans mamma som Extra tänkte på och som Mavro redan har lovat att hjälpa så att hon blir frisk. Eller?
Nilsson har skrivit en förtjusande och hårdkokt blandning av vardagsdramatik och övernaturligt. Att filmerna om Terminator, särskilt den första delen - där Sara Connors ofödda son ska bli mänsklighetens hopp och modern därför måste oskadliggöras - dyker upp i tankarna är sådant som händer när teman som ont och gott flyter omkring i minnets smältdegel. Pim-Pim som en Kyle Reese. Och Extra? Tre delar återstår av serien. Måtte nästa komma snart!