Att oavsett hur hon tog sig an en låt, oavsett vem hon påminde om just då så lät hon ändå allra mest som sig själv. Och kanske var det därför hon framstod som både traditionsbärande och modern. Och fortfarande framstår.
Sorgligt är det hursomhelst, att hon dog förstås, men även att hon aldrig gjorde den där uppföljaren till Back to black. För det var ju en sån skiva man hade kunnat dela ut fem kurirer i betyg till, samtidigt som man visste att nästa skiva mycket möjligt kunde bli ännu bättre. Och då hade man slut på superlativ. Ett problem man som musikälskare hela tiden vill stöta på.
Denna skiva är inte den uppföljaren, inte på långa vägar, och skivbolaget gör inga sådana anspråk heller, vilket hedrar dem. Det är covers och halvfärdiga originallåtar. Och som album betraktat är detta ganska så förgängligt egentligen. Men om man tvivlat på Winehouses begåvning, rent av geni, så kan man lyssna på hennes fina tolkning av The girl from Ipanema (som hon tar sig an på samma sätt som Nina Simone gjorde med The Byrds Turn turn turn en gång i tiden: hon vänder ut och in på den, litegrann), eller hur hon gör The Zutons (i original indierock-tråkiga) Valerie till en Northern Soul-klassiker.
Eller, ännu hellre, om man inte gjort det ännu, så lyssnar man på Back to black och debuten Frank och bara häpnar över hur hon sjunger, och vad hon sjunger om.