Fortfarande hungrig

Tänk om Hunger hotell lät fantastiskt och var det som klarade resten av året. Men nej. I stället är det för modernt och pengastint. Lita aldrig på att ni kan, tro inte att folk stannar kvar bara för att. Hellre än att lyssna på skivan besöker jag webbens Hungerhotell.se, som dagligen publicerar nyinspelade liveklipp från Eldkvarns replokal. Körandet där på Be-Bop-A-Lula-Land är fantastiskt. Trots kackig ljudinspelning är det så otroligt mycket bättre än det på skivan. Ta det för vad det är är sådan, enkel. Titelspåret broderas ut med ett Springsteen-piano och Barn av sommarnatten är glad med ooah-körer. Bara för att det är stort behöver det inte vara bra. Synten på Kommit hem är det bästa på hela skivan, låten har ett mystiskt ekande intro. Plura tar till sin släpande lugna röst. Den är vilsam och full av lättnad över att, ja, ha kommit hem. Hoppfullt. Samtidigt ligger misstänksamheten där, kan livet verkligen vara så här bra? Änglarna var här är tröttsamt stor och febrig. För mycket, samtidigt. Även om retrosoundet av congos- och bongos-trummor är schysst. Clash-gitarrerna på Söder om midnatt gör att det drar till och snör ihop ett röj. Fet instrumentering, inte så mycket live-känsla. 1980-talet är ytterst närvarande. Men att ta in Markus Krunegård på kör känns närmare trendängsligt än genomtänkt.

Fortfarande hungrig

Eldkvarn har kommit ut med en ny skiva: Hunger hotell. Men det låter inte så hungrigt, mer pengastint och modernt tycker Nina Svanberg.