Docenterna behöver väl egentligen inte någon närmare presentation. Dom är ju gamla i gamet och har alltid haft en stadig publik, nästan ända från starten 1977 som Docent Död. En publik som också tycks ta fäste och växa i yngre generationer, vilket ter sig helt i sin ordning. Förutom några samlingar och någon EP så är Medan vi spelar pop deras tionde studioalbum i ordningen. Släppen var tätare under bandets första tjugo år, men nu, sedan sekelskiftet, är de färre men med jämnare och högre kvalité. Faktum är att de med den här skivan låter bättre än på väldigt länge.
Förutom att omslaget är sjukt smakfullt (snyggast i år) är produktionerna och låtarna rätt så tidlösa i sig. Den största behållningen ligger i texterna. “Vi ska åka ut på landet, och hälsa på hos vanligt folk, jag ska hålla dig i handen, precis som vanligt folk", som de sjunger i inledande Vanligt folk. Sedan radas grymma spår upp på rad.
Det är ett i anden äldre och mindre obstinat Docenterna, som verkar ha kommit fram till att man ska ta tillvara på de små sakerna i tillvaron. Men att man inte för den sakens skull ska ge upp allt det där andra. Det krävs inte så lite punkvener för att jag ska tro på det.
Bästa spår: Min enda vän.