Förtätad kväll med Zelmani

Jo, jag gillar verkligen den här tjejen väldigt mycket. Trots att jag knappast alls uppfattar hennes knapphändiga försök till mellansnack (kan ju endera bero på dåligt arbete av ljudkillen eller dålig hörsel hos recensenten men så är det ju också att Sophie Zelmani verkligen inte är den som höjer rösten i onödan). Och jo: jag gillar också hennes gitarrist, den verkligt extraordinäre Lars Halapi, väldigt mycket. Kraftigare Twin Peaks-stämningar än han skapar ingen med gitarr, åtminstone inte här i landet. Det handlar om formliga ilningar genom kroppen när han bänder fram Mark Knopfler-utbrott och det gör han ofta, på de ständigt nya gitarrer som skickas fram till honom. Vidare är ju det här ibland närmast osannolikt vackert. Samtidigt som det är ett veritabelt soundtrack till hur mycket av bitterljuv ÅNGEST som helst också. Ljusshowen är vidare smakfull och Sophie Zelmanis vackra karmosinröda och liksom mamsell-fluffiga klänning matchar snyggt färgen på en av hennes gitarrer, Och så Stora Känslor och Intimitet. Sammanvävt, liksom. Ibland tror man kanske att det är samma låt som bara fortsätter. Men det är det ju verkligen inte alls det. Sophie Zelmani sätter sig ner, sluter ögonen, för ihop händerna, och då känner man sig närmast andaktsfullt privilegierad. Specialinbjuden till en torsdagssejour bland de hemlighetsfulla viskningarna och de förtätade meddelandena. Det är det ju inte alla som blir. Men det var i princip alldeles fullt på stora scenen. Sophie Zelmani hör till den skara av damer som ytterst sällan använder VERSALER när de sjunger och som inkluderar Ebba Forsberg, Anna Ternheim, Rebecca Törnqvist och Stina Nordenstam också. Innan spelningen startade hade vi Gretchen Wilson med I?m Here For The Party i högtalarna och det var väl lite oväntat. Men sedan kom damen in och startade med Travelling och då var suggestiviteten i gång och höll sedan på i bortåt en och en halv timme, lite drygt kanske. Ljudteknikern hade väl ingen av sina större kvällar men den magnolia-doftande musiken besegrade även de kärva omständigheterna. Going Home, Oh Dear, Memory Loves You (så heter nya plattan som är alldeles fantastisk), Broken Sunny Day, var bara en bråkdel av det som plockades fram. Bandet var minst sagt lyhört och till sist stod hela publiken upp och yrkade på att Sophie och de andra skulle återvända för ännu några nummer i kvällningen. ? Hade vi fått ta in vin hit så hade vi kunnat skåla för kärleken och våren, berättade fröken Zelmani nästan ljudlöst. Hon och vi gjorde det dock i alla fall. Tyst.

Förtätad kväll med Zelmani

Ibland närmast osannolikt vackert samtidigt som det är ett veritabelt soundtrack till hur mycket av bitterljuv ångest som helst också. Så beskriver Norrbottens-Kurirens recensent Rolf Nilsén torsdagens konsert med Sophie Zelmani.