Var manTorbjörn Flygts nya roman heter Var man ringar in både läsare och intrig i en klaustrofobisk stämning. Åtminstone inledningsvis är den ett effektivt kammardrama, förlagt till en lägenhet där en kamp försiggår mellan två män. Den ene bor i lägenheten, den andre tränger sig på, med någon slags överordnad rätt, i sin roll som exman och som fader till en dotter han aldrig brytt sig om.
Exman och ny man stöter därefter samman i en replikvirvel som handlar om faderskap och föräldraskap, om styvfaderns rätt och om den avlande faderns rätt. De båda kvinnorna hålls sedesamt utanför skildringen.
Så långt är allt väl laddat för dramats batalj. Men tyvärr uteblir den och ersätts av en fånig skenfäktning kring kompetens, pengar, frånvaro och mängder av sidorepliker. Plikten är i just detta fall ovanligt entydig, den svikande parten har varit frånvarande men har skickat pengar, mer eller mindre i hemlighet. Styvfadern har åtminstone varit närvarande, gjort sin sociala plikt oavsett allt annat. Med andra ord saknar laddningen innehåll och kan därför inte brisera.
Och därför blir replikväxlingen mer än fiktiv, den blir osannolik eftersom läsaren tidigt förstår principfrågan men inte märker att romanintrigen hör ihop med denna. Det blir en omöjlig uppgift för gestaltningen. Flygt försöker återföra diskussionen till faderns sida, modern och dottern saknar repliker. Naturligtvis lyckas det inte, de båda männen tuppfäktar, men fjädrarna ryker inte och galandet imponerar inte. Vad han vill säga förblir oklart, är fadern en förbisedd part vid skilsmässor? Är fokus orättvist hos modern och hennes val? Eller ska vi här se den manliga maktkampens omogenhet och ansvarslöshet, på distans?
Detta förblir okänt, men Flygt borde ha valt en annan personuppsättning och en annan dramaturgi, troligen mer strindbergsk. Nu fylls scenen av två män som båda är ganska ointressanta och valhänta, den ene med pliktkänsla att sända pengar, den andre med närvarons plikt. Jag blir inte vän med Flygts tilltro till människan som schablon och jag blir inte vän med hans språkliga ovighet. Den klaustrofobiska känslan flyttar ut ur skildringen och in i läsningen av en bok som inte orkar frigöra sitt eget berättande.