Några hundra personer (fullt i Stora salen) hade i lördags kväll betalat cirka 500 kronor stycket för den fullt legitima önskningen att "få se något som är roligt".
De fick se den garanterat harmlösa och inoffensiva svensktillverkade farsen Nu är det klippt! som ägnade sig åt att distribuera ett antal sporadiska skämtsamheter (kanske kan de ha varit fem till antalet och de styckevärderas då till varsin hundralapp av biljettpriset - bättre investeringar har man hört talas om) utspridda över några några timmars speltid.
Nu är det klippt! har plogat sig fram genom landet sedan början av februari och genomfört, med den i Luleå inräknad, 40 spelningar. Nu återstår bara ytterligare några, i Tällberg i Dalarna i slutet av denna vecka, innan det hela är över.
Tur det. De medverkande föreföll relativt förströdda och måttligt roade; av varken sig själva eller det stoff som de hade att sceniskt administrera.
Nu är det ju onekligen så att handlingen i en fars som Nu är det klippt!, inte alls behöver hålla litterär Nobelprisklass.
Men den behöver ju faktiskt inte heller vara fullt så hologrammässigt florstunn, som den är här.
I extrem korthet handlar det om ett par som ska gifta sig; hon (Sanna Ekman) hamnar hos frisörduon Boris & Boris (Joakim Nätterqvist & Daniel Träff) där hon ska få håret fixat och en tatuering inristad, medan brudgummen in spe (Mattias Olofsson) även han snart inställer sig där.
Vilket även den lojt flegmatiske städaren Rolf (Janne "Loffe" Carlsson), den aggressivt svartsjuka polisen Harriet (Carina Lidbom) samt brudens svårt skeptiske fader (Pale Olofsson) gör.
Omkring denna brokiga septett utvecklar sig därefter diverse förutsägara bögskämt (det är Joakim "Arn" Nätterqvist som får vara tjänsteförrättande fjolla, som den Treo-missbrukande av de bägge Boris), fumliga situationskomiska försök med obligatoriska spring-i-dörrar-inslag (särskilt den som leder till toaletten) och, dessvärre, en komisk form av tajming som sällan känns som särskilt påfallande träffsäker.
Det faller på gamla ärkeproffs inom genren, som affischnamnet Janne "Loffe" Carlsson (väldigt många kom nog enbart för hans skull) och Pale Olofsson, och all deras förkrossande rutin, att bära upp hela detta livsfarligt instabila farsbygge.
Det sker med ett visst beundransvärt dödsförakt. Men man kan ändå, åtminstone med anspråk på att bli trodd, inte hävda att det handlar om något direkt lyckat företag.
Men lite senare i veckan är det alltså (tack och lov! utbrister nog unisont även ensemblen) klippt även på alldeles riktigt, för Nu är det klippt!
Vi andas därmed ut, drar in mera luft och går tappert vidare. Framåt. Genom det som återstår av livet.