Första satsen i Barbarottikvartetten

Håkan Nesser Människa utan hund Bonniers När författaren Håkan Nesser för några år sedan lät sin kriminalkommissarie Van Veeteren lösa sitt sista fall, gav han i intervjuer intrycket av att det för hans del aldrig skulle bli några fler romaner med en polis i huvudrollen. Det löftet tycks han hålla, trots att han nu introducerar en ny svensk polisutredare i romanen Människa utan hund. För Gunnar Barbarotti, italienskättad polis i den svenska staden Kymlinge ? diminutivform av Kumla, författarens födelsestad ? är ingen huvudperson, trots att han får hand om utredningen efter två saknade personer i familjen Hermansson. Faktum är att han inte introduceras i handlingen förrän efter 200 sidor och inte ens då tar han särskilt stor plats, denna till synes högst vanliga, för att inte säga vardagliga, människa. Fyra romaner, en hel Barbarottikvartett, har Nesser utlovat och frågan är om kriminalinspektören som har svensk mamma och italiensk pappa och egentligen lika gärna hade kunnat heta Guiseppe Larsson om det inte vore för att Henning Mankell redan hade uppfunnit honom i sin Danslärarens återkomst, ens i framtiden kommer att stå mer i centrum. För Håkan Nesser skriver egentligen inte kriminalromaner längre, utan tycks använda brottet mer som ett berättartekniskt knep ? driften att få veta hur det ska gå är ju som bekant stark hos läsaren. Människa utan hund är i själva verket ett familjedrama. Ett dystert sådant och på sina ställen också fördjupat och mycket väl gestaltat. Romanen börjar i Kymlinge där familjen Hermansson samlas strax före jul för att fira 105-årskalas. Pappa Karl-Erik, pensionerad adjunkt i samhällskunskap, fyller 65 år samma dag som den framgångsrika dottern Ebba fyller 40. Men den fina fasaden har redan börjat rasa efter att den vuxne sonen har gjort bort sig inför två miljoner TV-tittare i dokusåpan Fångarna på Koh Fuk och blivit Runk-Robert med hela svenska folket. Han hinner knappt sätta sin fot i Kymlinge förrän han försvinner spårlöst, tätt följd av en annan familjemedlem. Håkan Nesser vet att berätta en historia, språket är avslappnat, ofta trivsamt, för att i nästa stund dyka djupt ner i en avgrund, beroende på vem som för tillfället äger ordet. Det är begåvat och innehåller stora möjligheter. Får mig att undra vad som skulle hända om han uteslöt brottet och ägnade sig mer åt medlemmarna i familjen Hermansson eller åt Gunnar Barbarottis samtal med Gud. Men det är å andra sidan en helt annan historia.