Ovidius, den romerske skalden, sitter i Sverige och skriver brev till sin dotter från landsförvisningen. Nej, såklart han inte gör, han satt vid Svarta havets strand och iakttog de barbariska sederna och funderade varför kejsar Augustus valt att förvisa kärlekens skald till främmande land.
Men i Theodor Kallifatides nya roman härskar licentia poetica, författarens rätt att skriva som han vill, även om det som är historiens oföränderlighet. Alltså låter han frejdigt Ovidius delta i midsommarfirande, äta sill, bada bastu och dansa små grodorna. Allt i staden Tomis och i ett samhälle som präglas av kalla vintrar, ensamhet, stor jämlikhet, obetydligt hyckleri och en stark ställning för kvinnan.
Det är ett roande grepp, nästan övertydligt applicerat på den historiska verkligheten. Det finns ett särskilt ord för sensommaren där i exilen, det finns ord som latinet aldrig kunnat formulera och Ovidius tar sig långsamt in i geternas främmande språk och lämnar latinet bakom sig. Han längtar sig sjuk efter de brev från Rom som aldrig kommer och han ger sin slav friheten när den senare också kan erövra den, en ganska komplicerad manöver.
Han accepterar sitt öde med den vackra känslosamhet som vid det här laget är något av ett signum för Kallifatides. Med humor, värme och lakonismer som vinner större segrar än det heroiska motståndet. Det är ofta rörande, någon gång i farlig närhet till det sentimentala, men texten är ett humanistiskt credo och har ett patos som Schiller eller Beethoven. Ofta nog är den storslagen.
De kanske vackraste avsnitten i Brev till min dotter handlar om den kärlek som Ovidius inte skrev högstämda poemer till, den kärlek som avstår erotikens galenskap och blinda vilja och ersätter den med storsint kravlöshet. "Det finns en kärlek som inte kan förverkliga sig. Det är kanske så det ska vara". Aldrig har jag läst den platonska kärleken bättre förklarad, och man slås av hur uppbygglig denna osjälviskhet är, både för samhället och för individen. Och hur tung att bära.
Exilen blir en bättre värld för Ovidius, förvisningen förvandlas från straff till upphöjelse och kampen byts mot försoning och en ny verklighet. En ny kejsare, Tiberius, träder till, men Ovidius exil har blivit en slags institution och upphävs inte. Och där borta i Rom läser man honom som aldrig förr.
Hans sista kärlek blir det nya språket, "det var ett språk att nå fram till sin nästa med. Om man ville lära sig ljuga åkte man till Rom för högre studier". Exilen ger honom dubbla uppsättningar vinster och dubbla uppsättningar förluster. Men det ger honom också ett nytt språk.