Försoning på norska

Till slut landar jag alltid i det norska. För några dagar sedan satt jag på Metropol och fikade med en kompis som ondgjorde sig över de hutlösa priserna i landet. Han hade nyligen besökt Trondheim med sin hustru och blev irriterad över att det kostade 100 potenta norska kronor att ta sig in i Nidarosdomen, denna klassiska norska kyrka.
Min kamrat har ett långt och ibland komplicerat förhållande till Norge, skulle tro att det handlar om en sorts hatkärlek. Själv sitter jag och känner igen mig i hans beskrivningar av penningeländet, arrogansen och kanske det norska självförhärligandet, men återvänder ändå alltid till de försonande dragen.
Exempelvis poeten Stein Mehren, denne åldrande diktare som än i dag skriver vidunderligt. Jag kan sitta kväll efter kväll och läsa igenom hans diktsamlingar på norska. Även om broderspråket är ganska lätt att förstå, finns det alltid små ord och betydelser som undflyr mig. Men det spelar ingen roll. Att läsa en norsk dikt på norska är inte svårt och vem säger att vi alltid måste förstå precis allt vi läser?
När inte hjärnan kan hitta betydelserna träder kroppen, magen, själen in och lotsar mig vidare.
Ofta återvänder jag till en klar och vacker prosadikt som heter Dikt for den som leser dikt, ur en samling som heter Den usynlige regnbuen. Där skriver han om själva skrivandets villkor:
"Og fra skikt over og under bevisstheten, strømmer gjenkjennelse fra en dimensjon till en annen. Gjennom ordenes labyrinter følger jeg vannet fra kilde til kilde, fra tørst til tørst i alt levende. Gjennom sommerregn og morgendugg, fra grunnvann til grunnvann, hører jeg skapelsens liv-myldrende strømmer av lydløst vann.Og alle tingene stiger opp i diktet, som for å rope over dødens avgrunn: Husk meg. Husk meg."