Människans ansikten - känslor, karaktärer och karikatyrer diskuterar sju forskare huruvida det är möjligt att ge en trovärdig karakteristik av en person genom att bara titta på henne. Den sortens försök har gjorts sedan den fornegyptiska drottningen Nefertitis dagar för 3.350 år sedan. Att hon framstått som prototypen för ouppnåelig kvinnlig skönhet borgar emellertid inte för att hennes inre vore av samma excellenta kvalitet som de yttre dragen kunde få oss att förmoda.
Trots att vi inte vet ett dyft om en annan människa tillskriver vi henne, vid första mötet, en rad egenskaper som hon kanske inte har. På samma sätt gör vi oss en bild av en telefonröst som vi hört i åratal och när vi träffar personen i fråga blir vi, om inte annat, överraskade.
Enligt en gängse rådande missuppfattning - kan vi komma åt människans "sanna jag" genom att studera hennes ansikte. Men alla äger vi en lång rad disparata karaktärsdrag som dessutom fluktuerar beroende på hur vi mår, var vi är och tillsammans med vem. Därför finns inte något entydigt svar på frågan om en människas sanna och det enda som återstår en egen tolkning.
Det är bara att hoppas på att den är rimlig.
Samtidigt kan ansiktsuttryck vara talande. Dagligen ser vi hur folk försöker manipulera sin omgivning med tröstande leenden, varnande blickar, uppmuntrande nickar och samförståndsblinkningar. Och vissa hoppas vinna ekonomiska och sociala fördelar genom att framställa sig som litet bättre än vad de själva är.
En förenklad karakteristik som underblåser sociala, rasmässiga och religiösa fördomar visar Viveka Adelswärd i sitt bidrag Cesare Lombroso (1836-1909). Denne presenterade i sin beryktade L’uomo delinquente ett stort antal ansikten. Visste inte läsaren vem som var brottsling så fanns det anvisningar om saken. Se på den sluttande låga pannan - onda begär. Se på den välvda ljusa pannan - hög moral. Frenologi, att man kan utläsa en människas karaktär genom att granska huvudets form, är en för länge sedan avskriven lära men skallmätning förekom faktiskt i Sverige ända in på 1920-talet.
Per-Anders Forstorp diskuterar två annonser som förekom i DN 2005. Fredrik Reinfeldt har fått Göran Perssons panna och hår vice versa. Också de andra partiledarna har bytt panna och hår med varandra. Nedtill står det: "Vems är dina åsikter. DN." (Tidningens logotyp i fetstil.) Jaha. Politiken är en rödgrönblå röra där alla anpassar sig efter varandra. Men vem är vem? Enligt en tolkning är det DN som är vem. En bättre förmedlare av fakta än dessa kameleontiska politiker.
Ulf Dimberg skriver klokt och avspänt om vår nedärvda förmåga att signalera känslotillstånd med hjälp av olika ansiktstuttryck. Men om vi är predisponerade att tolka blottade tänder som ett hot är det kanske bäst att människor för fredens skull aldrig skrattar.
Att vi spontant och ofta omedvetet efterhärmar varandra är möjligen ett uttryck för flockbeteende. Någon gäspar och strax börjar tre andra också göra det. Mimiken kan förleda, snärja och förvirra. Men den kan också, som vid skratt, föra mycket gott med sig. Dock inte alltid. Lena Johannesson visar i sitt bidrag om karikatyr att det skratt som den är tänkt att framkalla egentligen handlar om förlöjliganden.
Antologin ger värdefulla svar på vad som inträffar när vi konfronterar både okända och välkända ansikten. Visst kan man få en känsla av att människor inte ser varandra. Blott förvridna skuggbilder som de kallar varandra. Men det finns positiva aspekter också. När man upptäcker kreativiteten hos en annan människa svarar man nästan ofelbart med en egen påhittighet.