Frilansjournalisten Ulrika Vallgårda från Luleå har tidigare gett ut två fina och uppmärksammade dokumentärböcker som skildrar flyktingars liv i Sverige, män och kvinnor. Ett nytt liv kom ut 2004 och Män i en ny värld, 2006. Båda böckerna producerade tillsammans med fotografen Susanne Lindholm och utgivna på det egna förlaget Radhusförlaget. Båda böckerna består av starka berättelser om människoöden som vi möter här på gatorna men knappast känner. Hon och fotografen Susanne Lindholm gjorde ett bra och viktigt jobb genom att närgånget skildra människor och erfarenheter som få av oss har någon kunskap om. Nu debuterar hon som skönlitterär författare med diktsamlingen Hemlängtan och genast blir det mycket svårare att beskriva vad det är för sorts bok. Men varför krångla till det, jag konstaterar bara att hennes debutdikter rör sig kring vardagens upp- och nergångar, ett alldeles vanligt motivområde som kan hanteras på många olika sätt. " I all levande dikt ser jag berg förflytta sig, också mellan raderna ", skrev Bo Setterlind en gång. Det tar mig några omläsningar innan jag hittar de små kornen där dikten växer till något mer än raka dagboksanteckningar. Den största delen av dikterna I Ulrika Vallgårdas debut växer aldrig ur den kostym de tvingats in i. Med det menar jag att hennes erfarenheter av barn, relationer, glädje och bekymmer, är allmängiltiga och förstås speglar en verklighet som de flesta lever i, men åtminstone i diktsamlingens första del blir resultatet oftast sympatiska dagboksanteckningar. Som sagt, det är det liv de flesta av oss lever, men därmed inte sagt att det är lätt att göra poesi av erfarenheten. I diktens flöde måste något hända, en berättare drar slutsatser, tankar formas, förädlas och ur processen kommer något som kan förmera läsarnas liv. Så viktig är diktens uppgift, åtminstone i det ideella tillståndet. Men som sagt, i andra delen börjar det faktiskt hända något. Berättarjaget ställer frågor och svaren är inte alltid de givna. De dikterna fastnar också därför att de skaver lite grann. Allt är inte förklarat, de mänskliga relationerna får plötsligt liv. Till exempel i dikten Vankelmod: " De glasklara svaren har glidit ifrån mig tagit en åktur till månen cirklar runt däruppe i sin gyllene vagn lämnar mig här i träsket ensam med mina nattliga överläggningar tvekan tvivel utan slut utan beslut " Där finns en känsla av tvivel och förundran som jag tycker mycket om. Dikter som rymmer ett hoppingivande vemod, ungefär samma känsla som finns i Jan-Anders Erikssons omslagsbild till Hemlängtan; ett ensamt hus i ett sargat och lite oroligt landskap.
Ny bok Ulrika Vallgårda Hemlängtan Barents Publisher
