Försiktig Beethoven i Kulturens hus

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för Stravinsky, särskilt de här lite senare veken. Det vilar något torrt och fantasilöst över musiken. Åtminstone berör den mig föga. Kanke är det därför som kammarorkesterns framförande inte riktigt når fram till mig. Särskilt den första satsen känns oinspirerad, jag kan dock inte bedömma om det är framförandet eller musiken som är orsaken, men oberörd förblir jag. Den andra satsen bjuder in oss åhörare mer. Här är det mer klanger som får dominera och det gör att det blir mer intressant att lyssna. I den tredje satsen har orkestern verkligen kommit igång. Den liksom vrider sig runt altfiolernas spicatto-stämma och det blir riktigt svängigt men jag kommer på mig med att tänka att snart är det äntligen dags för gamle Beethoven. Beethovens tredje pinokonsert stod som nästa punkt på programmet. Den norske pianovirtuosen Håvard Gimse gästspelade och gjorde det verkligen med den äran. Jag tycker även här att orkestern skulle kunna ödsla lite mer energi. Inte för än i sista sasten låter det Beethoven om framförandet. Akustiken i stora salen spelar oss åhörare också några spratt. Vissa av blåsinstrumenten, särskilt hornen, kommer från ett annat håll efter att ha studsat runt i salen och det stör balansen i klangen. Men herr Gimse spelar på med ett anslag som verkligen frestar örat. Vissa delar så svagt, men ändå tydligt, så att det knappt är hörbart och i vissa med en enorm energi. Fraseringen är delikat och i första satsen kadens tar han ut svängarna så att man häpnar. Tyvärr han jag inte övervara konsertens andra del, Mendelssohns italienska symfoni.

Försiktig Beethoven i Kulturens hus

Stravinsky har ju sina olika perioder. Under vissa tider skrev han väldiga verk för full orkester, under andra riktade han in sig mer på mindre format. Kvällen stycke, Konsert i D, får väl anses passa in i den senare kategorin.