Det började med en husrannsakan i Överkalix. I ett lönnfack under en vattensäng påträffade polisen ett trettiotal målningar av Lars Pirak, Lena Nallo, Erling Johansson och Ulrika Tapio Blind, stulna från Galleri Storforsen 2003. Ägarna hade redan fått försäkringspengar för konstverken som därför tillföll försäkringsbolaget.
- Då satt vi där med dem, säger bolagets verkställande direktör, Kjell Lindfors. Vi visste inte vad vi skulle göra med dem.
I stället för att göra sig av med målningarna bestämde de sig för att skaffa fler och bygga upp en samling av norrbottnisk konst. För att få hjälp med inköp konsulterade de galleristen och rammakaren Helene Lindberg som är en framstående kännare av det lokala måleriet. När bolaget nu anordnar en liten vernissage för allmänheten pryds kontorsväggarna av 76 verk av både levande och döda konstnärer som alla har anknytning till länet. Där finns allt från Nils Nilsson Skum och Einar Wallquist till Magnus Björkbom och Kristina Nilsdotter.
Katterna kom tillbaka
Erling Johansson har fått en egen korridor på det övre planet. Där möter man de vassa blickarna från tre av hans katter i akryl.
- När han fick höra att vi hittat igen hans katter, säger Kjell Lindfors, då blev han så glad att han kom hit till vårt kontor och hälsade på och berättade historien om sina katter och tittade på verken.
Man får nog säga att det är en okonventionell utställningshall. På väggen intill en stor coelinblå oljemålning av Eva Källman fladdrar fastighetsförmedlingens objektsbeskrivningar i luftdraget från dörren mot Köpmangatan. Entréhallen ser ut som en sportbutik, med tröjor, mössor, stickade halsdukar. Musmattor och muggar. Allting stämplat med det sponsrade basketlagets logotyp. Samtidigt som jag hör en handläggare fråga en kund om ett personnummer böjer jag mig fram mot en blommande akvarell av Anna Almqvist. Stjälkar ringlar och knoppar sväller. Kan den heta honungsfällan?
På den första sidan i en utställningskatalog som man låtit trycka upp inför vernissagen deklarerar Kjell Lindfors att bolaget älskar Norrbotten och allt som hör Norrbotten till. De vill gynna lokala konstnärer och se till att den lokala konsten stannar i länet. Två små akvareller av Kersti Rågfelt Strandberg på direktörens kontor ska plockas ner och försäljas - inte för att de är fula utan för att konstnären är från Västerbotten. På platsen ska i stället en oljemålning av Sture Berglund hängas upp. Han är från Piteå.
Luleåborna ska kunna komma in från gatan och ta del av samlingen. I receptionen kommer det att finnas besöksexemplar av katalogen. Mellan fem och tio nya verk om året siktar Kjell Lindfors på att förvärva, men storleken på den för ändamålet avsatta penningsumman vill han hemlighålla eftersom han inte vill höra något prat om att Länsförsäkringar driver upp konstpriserna. Vad konstverken är värda bryr han sig inte om.
- De här ska vi ha för evigt, säger han.
Har du någon särskild favorit?
- Två av dem på mitt rum tycker jag är väldigt fina.
Det är därför de hänger där?
- Nej, faktiskt inte. Ju mer man ser dem, desto finare blir de. Ola Taube är särskilt fin.
Jättestort
Helene Lindberg, som hängt konstverken på kontorets två våningsplan, är mycket entusiastisk över initiativet.
- Det är jättestort att ett företag gör på det här sättet, säger hon. Och konstnärerna är glada över att bli representerade i en norrbottensamling.
Vad tycker du om att ett bolag köper upp konst och lockar in folk i sitt kontor?
- Jag ser inget negativt i det, säger Helene Lindberg. Tvärtom är det så att folk som inte är intresserade kommer i kontakt med konsten. Alla vill inte komma in i en konsthall.
Jag ringer Jan-Anders "Jatte" Eriksson (som sålt en oljemålning och en emalj till LF) och frågar vad han tycker. Han funderar en stund, sedan säger han:
- Det är bra att de inte bara satsar på basket.