Förortshat De flesta vet att det är farligt, stökigt och fult i Tensta. På samma sätt som många vet hur det är i förorter som Rosengård och Biskopsgården. Ändå har få av alla dem som har en åsikt överhuvudtaget satt sin fot där. Det har däremot Johanna Langhorst. Hon bodde 17 år i Tensta och berättar om ett grönskande område där folk trivs och tar hand om varandra.
Under våren har det blommat upp en debatt om rasistiska strukturer i Sverige. Det började med att Jonas Hassen Khemiri publicerade ett öppet brev till justitieminister Beatrice Ask med anledning av Reva- projektet, sedan dess har många skribenter och debattörer gett sig in i diskussionen. Eftersom Johanna Langhorsts bok släpps just nu blir även den ett slags inlägg i debatten.
Frågan om huruvida förorten skulle vara farlig är egentligen enkel att besvara. Den som tittar på brottsstatistik över Sveriges största städer kan snabbt konstatera att det är klart farligare att bo i innerstäderna än i ytterstäderna. I Spånga-Tensta anmäldes 1.810 våldsbrott per 10.000 innevånare år 2010, medan samma siffra för Norrmalm där jag själv bor var 4.707. Liknande förhållanden gäller om man jämför Göteborgs innerstad med Biskopsgården. Ändå skulle de flesta av oss knappast se sig oroligt över axeln om vi tog en kvällspromenad längs Odengatan i Stockholm eller på Avenyn i Göteborg, medan många säkert skulle vara betydligt mer på sin vakt i vissa förorter.
Varför är det såhär? Det är den frågan Langhorst försöker besvara. Hon gör det genom egna upplevelser från förorten, granskande av mediebilder, samtal med folk på stan som berättar om hur de ser på Tensta, intervjuer med polis och makthavare som ställs till svars. Hennes skildring bygger med andra ord både på subjektiva upplevelser och värderingar liksom på journalistisk faktagranskning. Resultatet är en på många sätt värdefull motbild till den gängse som frenetiskt sprids.
Träffande är skildringen av hur förorten beskrivs i media. Att den fotograferas med trista svartvita bilder där alla växter är bortklippta. Att en stenkastning i Tensta skapar förstasidesrubriker som "upplopp" medan en dödskjutning i innerstan stannar vid en notis. Hur teve- och radiointervjuer med polis, efter brott där förövarna haft "invandrarbakgrund", ofta leder in på diskussioner om "kulturens" betydelse.
Intressant är också Langhorst intervju med Janne Josefsson där han försöker förklara hur han ser på att hans reportage om miljonprogrammen hamnat på främlingsfientliga nätforum.
Är det verkligen som han själv tycks tro att han tillhör en av de få "modiga" journalister som vågar säga "sanningen" om problemen med invandringen? Eller tillhör han i stället dem som spär på en falsk schablonbild av förorten där kriminalitet och misär antas vara vardagsmat? Personligen lutar jag åt det senare.
Däremot håller jag inte alltid med Langhorst om hennes förklaringar till varför det ser ut som det gör. Att mediebilden bidragit till förortens dåliga anseende är lätt att skriva under på. Men att bilden skulle bero på att journalister bor i Stockholms innerstad och inte vill sänka bopriserna genom att ta upp kriminaliteten på hemmaplan låter långsökt.
Det känns också förenklat att lägga hela ansvaret på några få enskilda tjänstemän för att en grupp unga killar i Tensta gått från att vara problembarn till att bli yrkesbrottslingar. Däremot är hon något på spåren när hon talar om att vi svenskar inte är så fördomsfria som vi tror och att vi liksom många andra har ett behov av att skapa "dom andra" som inte är som "vi".
För hundra år sedan var "söderbusen", från det numera så fina Södermalm, en välkänd och allmänt fruktad figur. Fattig, farlig och moraliskt fördärvad påstods han vara. Epiteten känns av någon anledning bekanta liksom grundstukturerna i debatten. Byt bara "Söder" mot "Tensta" och "söderbusar" mot "kriminella invandrarungdomar" så faller snart bitarna på plats.