Förnämlig musikafton

Zagrebs Filharmoniska Orkester Björksalen, Boden Verk av Kuljeric´, Stravinskij och Berlioz Orkestern spelade under ledning av Vjekoslav Sutej som har gästat i många internationella opera- och konserthus i Europa, Latinamerika och Japan. Symfoniorkestern är Kroatiens främsta. De senaste decennierna har den skapat sig ett världsrykte med sin höga konstnärliga kvalitet. Kvällen inleddes med ett verk av en av Kroatiens mest kända och spelade tonsättare, nämligen Igor Kuljeric´. Playing one?s last role är Kuljeric?s examensstycke som skrevs 1965 och uruppfördes av Kroatiska Nationalteaterns balett samma år. Ur baletten har Kuljeric´ sammanställt denna tresatsiga svit som är ett spännande stycke. Balettens huvudperson, som är en skådespelare, upplever hur hallucinationer upplöser skillnaden mellan verkliga händelser och sådant han en gång upplevde i rampljuset. Med den vetskapen var det inte svårt att hänga med i de känsloyttringar som orkestern under säker ledning av Sutej så skickligt åstadkom på ett suggestivt sätt där dramatiken och baktakterna bildade en bra symbios. För Igor Stravinskijs fina Konsert för violin och orkester i D hade orkestern haft den goda smaken att bjuda in den skickliga unga violinisten Cecilia Zilliacus som solist. Verket beställdes för violinisten och Auer-eleven Samuel Dusjkin och uruppfördes 1931. Det är ett konsertstycke med stor musikalisk spännvidd både vad gäller känslor och krav på musikerna. Cecilia Zilliacus och orkestern tog sig igenom sina uppgifter på ett imponerande sätt. I den första Toccata-satsen blandas marschrytmer och kontrarytmer på ett kul sätt ? och det snygga samspelet mellan Zilliacus och pizzicatospelet av kontrabasisterna var en fröjd för örat. Andra och tredje satserna Aria 1 och Aria 2 rymmer mycket melankoli och Zilliacus varma ton i fiolen, böljande rytmer och fina samspel med blåssektionen är särskilt minnesvärd. I den sista satsen Capriccio fick Cecilia Zilliacus verkligen visa vad hon går för som violinist för att åstadkomma satsen många känslor kombinerade med diverse taktbyten. Hon klarade det hela med glans. Efter pausen var det dags för det riktigt stora musikaliska esset, nämligen Hector Berlioz underbara Symphonie Fantastique. Ett mycket spännande verk där orkestern och dirigenten verkligen fick visa sig på styva linan. Den här femsatsiga symfonin skrev Berlioz vid 26 års ålder, och har undertiteln Episod ur en konstnärs liv. Att den labile konstnären är Berlioz själv råder det inget större tvivel om. Det genomgående temat är en ungdomskärlekshistoria som handlar om skådespelerskan Harriet Smithson. Berlioz förälskade sig i henne efter ett Shakespearegästspel av en brittisk teatergrupp. Den har även beskrivits som musikhistoriens första symfoniska drogfantasi. Det var en fröjd att se och höra hur Vjekoslav Sutej i samklang med orkestern mejslade ut och skapade en dramatisk, känslomässig musikalisk ornamentik som verkligen satte fantasin i rörelse. Man kastades mellan olika känslor och i den fjärde satsen gick det inte att ta miste på svartsjukan. Den sista satsen, med suggestiva slagverk som samspelade ypperligt med klockspelet, fick mig bitvis att känna det som om jag musikaliskt befann mig i en skräckfilm. Med tanke på det dova temat utgjorde de hurtiga glada marschtakterna ibland nästan en bisarr men häftig kontrast till de mörka stämningarna. När det hela var över blev det stående ovationer och applåderna verkade aldrig vilja ta slut. Publiken i den nästan fyllda Björksalen älskade verkligen Zagrebs Filharmoniska Orkester, och Vjekoslav Sutej fick springa ut och in och buga sig ett antal gånger innan han till slut dirigerade orkestern i ett kort, men häftigt extranummer. Det blev den kända Ungersk rapsodi som fick sätta punkt för denna förnämliga musikafton.

Förnämlig musikafton

Det var storfrämmande inom den klassiska musiken när den 99 män och kvinnor starka kroatiska Zagrebs Filharmoniska Orkester hade konsert i Björksalen i Boden i onsdags.