Förmedlar rörelsen över fjällen

Vinnare blev läsvärda Sms från Soppero, av debutanten Ann-Helén Laestadius, och Nila Fjällvråk av författaren Annica Wennström, tilldelades ett hedersomnämnande. När den senare nu kommit som bok har berättelsen fått det dubbeltydiga namnet Skuggrädsla. Nila i sin tur har bytt namn till det sydsamiska Nejla. Det i sig synliggör också en av skillnaderna mellan författarna och deras utforskande av samisk identitet. Laestadius är från nordsamiskt område, men som många i sin generation utan att behärska samiska, medan Wennströms släkt kommer från det sydsamiska. Där lade "lapp ska vara lapp"-politiken mycket tidigt under förra seklet en tystnad över det förflutna och många av dem som trängdes ut i skuggorna gömdes i nytagna "typiskt svenska" namn och efterkrigssvensk modernitet. Om det har Wennström tidigare berättat i den starka familjeromanen Lappskatteland och temat finns kvar i den mer äventyrsfyllda Skuggrädsla. Men här är huvudpersonens dubbelhet synlig både för honom själv och familjen, om vintrarna i stan heter han Nils. Det är under loven tillsammans med mammas renskötande släkt i fjällen han är Nejla. För sig själv formulerar han identiteten som "också". En annan mycket stark bihistoria ligger dock utanför familjen och handlar om den försagde och stillsamme Victor. Under en märklig sommarvecka tillsammans med Nejla, som han inte känner tidigare, tvingas han ompröva sina livsstrategier. Genom hela romanen förmår Wennström dessutom förmedla rörelsen över fjället, sällan har jag gått så medan jag suttit stilla, i områden där fjällturismen blandas med livet i Sápmi. Men det starkaste draget är nog ändå äventyret, något som frågorna om hemligheten kring Nejlas pappas död för elva år sedan leder pojkarna till, och "Äventyr i Norrland" kan faktiskt ses som en egen genre i svensk litteratur. Det har en annan av de böcker som Nordiska museets tävling initierade, tagit väl vara på men spegelvänt. I Köttjuven av debuterande Lotta Willborg Stoor, hon precis som de tidigare två same i storstan, och språkvetaren Ville Söderbaum, åker i stället de samiska barnen Enok och Mimi från Kiruna till Stockholm. Egentligen var även de på väg till fjälls men ett infall i jakten efter en död kusin, eller på grund av sorgen efter henne, för dem dit. Trots det allvarliga temat är romanen mest lekfull. Författarna laborerar med både fotografier och olika grafiska element som urklipp, och tillsammans med de hejdlösa idéerna, det här är två barn ur barndeckarkåren som också reder upp jaktbrott på Djurgården, och det ovanliga infallet att låta erövrandet av en dubbelidentitet handla om morbror Lasses transvestism, gör det Köttjuven till en överraskning i den svenska barnlitteraturen. Liksom Skuggrädsla är den dock väl ordrik. Ibland berättas det mer än det gestaltas och kanske är det är det svårt att välja bort - när det är om så mycket man vill tala? Det kan ändå inte förta att det nu för första gången finns flera aktuella titlar på svenska där samer, som med Nejlas definition är svenskar "också", berättar som de själva vill.

Förmedlar rörelsen över fjällen

Nordiska museets manustävling häromåret, Att vara ung same i dag, gav ett lyckat resultat med 21 insända manus . Det låter inte mycket men som studien Vid svenskhetens nordliga utposter av Gerda Helena Lindskog visat, är samer mycket sällsynta i svensk barnlitteratur.