Oksa Pollock är högstadietjejen som tillsammans med sin familj flyttar från Paris till London och upptäcker att hon har magiska förmågor. Dessutom är hon det gömda landet Edefias sista hopp. Och redan i början av boken, som för övrigt är en riktig tegelsten på 543 sidor, sätts berättelsens grundraster som närmast är hopplöst välbekant. Här finns skolmiljön där allt inte står rätt till, magiska väsen och växter, hemligheter som avslöjas, vänskapen mellan Oksa Pollock och vännen Gus, allt inramat av kampen mellan gott och ont, där Oksa Pollock som sagts är den utvalda. Den som kan rädda landet Edefia, som finns i en annan verklighet, från att falla i ondskan klor.
Det finns likheter med Harry Potter, Oksa Pollock har till exempel också ett märke som utmärker henne som speciell, men också Philip Pullmans triologi Den mörka materian. Likheterna stannar dock till det yttre. Oksa Pollock blir en berättelse utan större djup. Därtill är hjältinnan alltför perfekt samtidigt som berättelsen packas med magiska djur, väsen, talande växter och ordvrängningar i en aldrig sinande ström. Det finns ingen vila eller tid för att bygga upp en relation till alla karaktärer som denna kamp kryddas med.
Nej, Oksa Pollock verkar inte kunna göra någonting fel. Hon tvivlar aldrig. Hon är duktig både i skolan och på magi. Hon är snäll och älskad av alla (utom de onda) och blir därför nästan till ett irritationsmoment under läsningen.
Då är vännen Gus intressantare, för i takt med att Oksa Pollocks magiska krafter exploderar, tappar vännen Gus tron på sig själv och tillåts ha alla de mänskliga känslor som unga människor brottas med.
Trots allt har Oksa Pollock blivit ett fenomen bland franska ungdomar och serien ska filmas för Hollywood, vilket till viss del är förståeligt.
Kampen mellan ont och gott har inget bäst före-datum. Det är en historia som verkar kunna tuggas om och om igen, utan att tappa sin publik.
Till sommaren kommer del två i serien ut på svenska, De vilsnas skog. Det är bara att hoppas att författarna gett huvudpersonen mer mänskliga drag. Att läsa om en perfekt hjältinna i ännu en tegelsten känns inte bara förljuget utan dessutom mycket endimensionellt.