Förlåtelsens förutsättning

Glömska. Kan filosofin intressera sig för glömska? Självklart, glömskan är inte bara minnets siamesiske tvilling, den existerar också i egen rätt. I vår minnes- och historiefixerade kultur sägs glömskan vara en defekt, en slags skambelagd alzheimer riktad mot det allra heligaste - vårt förflutna. Något som bör tränas bort, som en svaghet eller förlamning. Men glömskan har också en uppbygglig sida. Att någon gång glömma - och förlåta - oförrätten är bättre än att älta den i oändlig minnesgodhet. Sådan glömska blir en förutsättning för fortsatt liv och vardag. Politiskt har detta sprängkraft. Om den serbiska nationen kunde glömma slaget vid Trastfältet 1389 skulle kanske krigen och folkmorden i Jugoslavien aldrig skett. Revanschism är ett elaktartad minne, särskilt om man minns sig som ett offer. Om jag säger att slaget ägde rum vid Kosovo Polje och att serberna, i Kosovo, förlorade mot det muslimska osmanska riket förstår man politiken i minnet. Glömskans blindhet
Glömskans problem är dess blindhet. Om glömskan gäller sådant som vår humanitet, vår demokrati, vår upplysning blir den ödeläggande. Dock uppenbarar den, gör tydligt en rad företeelser som vi bara tar för givna. Ingenting lever av sig självt, men det måste tydligen glömmas innan det kan återupprättas. Och det mesta av historien är faktiskt glömska. Ingenting, absolut ingenting vet vi om hur stenåldersmänniskorna böjde sina verb i det språk vi inte vet hur det lät. Ingenting vet vi säkert om hur de tänkte sig världens tillstånd, hur man skulle uppträda som människa, hur man skulle möta morgondagen. Hundratusentals år av glömska, några tusen år av fläckvis minne. Vet en sak. Aldrig är historikern så lugn som när han/hon nått visshet. Då kan man äntligen vila, glömma - och ägna sig åt den häpnadsväckande framtiden.

Förlåtelsens förutsättning

Filosofi från A till Ö. I dag om bokstaven G.