Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
FÖRLÅT MIG, ALLA FYRA MEDLEMMARNA I GRUPPEN ACNE!<BR>Jag var ju på plats och skulle se er spelning på Lillan i Luleå, på Långfredagskvällen. Jag hade ju till och med träffat några av er i förväg och sagt att jovisst ? jag skulle absolut komma och det skulle säkert bli lika kul som det nästan alltid har varit under de senaste 19 åren (så länge har denna förnämligt skickliga och roliga grupp faktiskt, från och till, existerat) och jag skulle se till att en depesch om spelningen flöt in i påskaftonstidningen också.<BR>Och jag tog mig dit, det gjorde jag ju. Men jag orkade inte vara kvar ens till pausen. Min närvaro noterades nog och antagligen min sorti från lokalen också. Saken var helt enkelt den att jag ohjälpligen fälldes av en akut maginfluensa, som jag i och för sig hade haft vissa känningar av tidigare men som cirka en halvtimme in i spelningen (just efter Little Harry Smalls lätt hjulbenta entré) inte på några villkor alls gick att bemästra längre.<BR>Från Lillans toalett, i ett vacklande tillstånd ut på Skeppsbrogatan, in i en taxi utanför Stadshotellet, förbi Kuriren och så hem. <BR>Ännu en toalett. Och så med tom blick tittande på finalprogrammet av Så ska det låta. Sedan ? godnatt. Från omkring nio på långfredagskvällen till cirka halv elva på påskaftonsförmiddagen.<BR>Knappt medveten om något alls. Totalt utslagen och omedveten om det mesta. Tillstånd som det jag här råkade ut för har ju den där förödande effekten. Påskaftonen stabiliserade sig det hela långsamt till det bättre.<BR>Men inte direkt så att jag kände för några påsk-ägg, någon påsk-lax, något påsk-lamm, någon påsk-öl eller någon påsk-nubbe, inte.<BR>Det fick bli påsk-blåbärssoppa, påsk-te, påsk-kex och påsk-skorpor i stället. Samt påsk-druvsocker och påsk-bananer. De sistnämnda först senare på Påskaftons-kvällen dock.<BR>Det tycks ha utvecklats till en trist tradition att jag lagom till varje påsk ska råka ut för en eller annan sjukdom. Egentligen inte alltför allvarlig, men ändå nog seriös för att jag inte ska orka fungera som det var tänkt. Det har varit så nästan varje påsk de senaste fyra?fem åren, åtminstone några av helgdagarna och det kan försäkras att roligare kan man ju ha det. Jodå.<BR>Påskdagen hade allting återgått till det normala igen. Då orkade jag gå igenom en bunt med dagstidningar som blivit liggande och föll då i djupa funderingar över ett citat från en av mina favoritfilosofer, nämligen bimbon vars ena bröstimplantat har spruckit men som plockat ut det och gjort ännu större boobies ? The One and Only Linda Rosing som yttrade detta:<BR>? Jag vill inte dö som Anna Nicole Smith.<BR>Nänä, det är klart. <BR>Själv vill jag inte dö som författaren Ernest Hemingway (som blåste ut hjärnan på sig själv med ett gevär), Gonzo-journalisten Hunter S. Thompson (som gjorde detsamma men som i alla fall stipulerade att hans stoft senare skulle skjutas i väg ut i rymden), gitarristen Duane Allman (som körde ihjäl sig på sin motorcykel) eller skådespelaren Steve McQueen (som dog i cancer).<BR>Men jag jämställer mig försiktigtvis inte heller med dem.<BR>Apropå så gott som ingenting alls kommer jag här att tänka på vad den kinesiske kommunistledaren Chou En Lai sade när han tillfrågades om vilken betydelse den franska revolutionen hade haft (den som ägde rum på 1700-talet):<BR>? Det är alldeles för tidigt att säga (svarade alltså han på 1960-talet).<BR>Det är alldeles riktigt. Man ska inte jäkta med svaren på frågor som behöver nödvändig mognad.<BR>Nåväl, jag tycker i alla fall att vi glömmer den här påsken nu. Men för all del har den ju ändå innehållit somligt som bidrog bra till att ta mig igenom densamma, varav här ska nämnas ett och annat:<BR>Det aktuella april-numret av Vanity Fair, med James Gandolfini som Tony Soprano på omslaget.<BR>Där syns också David Chase, som hittade på hela den suveränt skickliga TV-serien Sopranos och som Peter Biskind i sin omfattande och initierade artikel kallar för ?den har gjutit om amerikansk TV till, åtminstone ibland, ett medium för vuxna?.<BR>Annie Liebovitz bidrar med förödande fina fotosvep på ensemblen, där även numera eliminerade ärkepsykon som Richie Aprile och Tony Blundetto får vara med.<BR>Den sjätte och sista omgången av Sopranos startade för övrigt i amerikansk TV i söndags. Nu återstår endast nio avsnitt innan det är oåterkalleligen slut (i Sverige får vi bita på naglarna till augusti, men det finns ju de som kan konsten att ladda ner så jag får väl helt enkelt konsultera dem) och sedan starten 1999 har då sammanlagt 86 avsnitt av denna den bästa amerikanska TV-serien någonsin visats.<BR>Lika bra att investera i hela serien på DVD. En gång för alla. Inget snack om att den inte är värd det.<BR>Jag har förresten sett om en TV-serie som jag redan har på DVD, den engelska A Dance To the Music of Times. Synnerligen utmärkt BBC-kvalitet och baserad på en romansvit av Anthony Powell om England från 20-talet fram till 50-talet.<BR>Den har visats i svensk TV, men slarvades bort på lördagseftermiddagarna och fick oförskämt nog ingen uppmärksamhet alls. Varje repliksifte här är en syrligt raffinerad njutning.<BR>Till sist gick jag ut och åt med goda vänner på annandagen, så då fick ju Påsken ett bra avslut i alla fall.<BR>Det håller även katten Malin med om, som har haft det alldeles ovanligt väl för sin del. Äventyret fortsätter.
