Förkrossande vackert med Jeanette

Ännu en kvalificerad jazzsångerska på besök i länet; vi har ju redan haft visit av Carin Lundin och nu har Jeanette Lindström genomfört en länsturné med The Big Band, som de i skrivande och läsande stund är alldeles i finalskedet av. Tillsammans med omkring ett tjog gross antal personer såg jag dem i källaren på Folkets hus i Boden i onsdags kväll och drabbades av - musik så sexig, spännande och vacker (ja, just i den ordningsföljden) att man bet sig själv i tungan (och därefter nästan svalde den). Musik med livet som insats, alltså. Förutom av själva Storbandet även av de musiker som var särskilt lierade med Jeanette Lindström och som inkluderade den magnifike pianisten Ludvig Berge. Tim Hagans, som befinner sig på upploppet av sitt reguljära uppdrag som Storbandets konstnärlige ledare, svarade för en majoritet av kvällens arrangemang - hämtade, väsentigen, från Jeanette Lindströms senaste skiva, den Grammis-belönade Attitude and Orbit Control (en rymdterm som hon i och för sig artigt förklarade, men som jag likafullt inte här riktigt klarar av att förmedla vidare). Men det lät helt jäkla-underbart-och-alldeles-extra-passionerat-fantastiskt-fint&bra! Med exakt uttrycksfulla scenrörelser och slutna ögon sjöng Jeanette Lindström oss långt, långt, LÅNGT bort i låtar med sensuella titlar som Another Country, From This Tower, What Remains och Morning. Den sistnämnda hade hon samarbetat om texten med engelsmannen Robert Wyatt; en gång frontman i det avantgardistiska och King Crimson-liknande rockbandet Soft Macine, innan han råkade ramla ut genom ett fönster och mot resten av sitt liv placerad i en rullstol (men han är lika förbannat konstnärligt aktiv forfarande och definieras lika gärna, enligt Jeanette Lindström som: "en jazzgubbe"). Jeanette Lindström upprätthöll genomgående en slags prydligt distanserad desperation i sina reflekterande sånger om sorg, längtan, avsked och allmänt melankoliska reliefer. Storbandet var för kvällen ett ganska diskret sådant (även om vederbörliga eruptioner och utbrott förvisso förekom) och höll tillbaka, snarare än att släppa loss. Och Jeanette Lindström tillät alla sångerna att ta sin egen distinkta tid. Att tagga in och sänka sig till den passande nivå som de behövde. Att fästa sig. Och vid ett tillfälle föll hon rakt in scatsången; jazzmusikens egen verbala parallell till religionens tungomålstalande. Haktappande. Helt. Bara en låt till måste nämnas: den så helt förkrossande och vackra We Would. Vi dog alla av lycka, men vaknade samtliga artigt till liv igen. Och på lördag kväll är de i Luleå och i Kulturens hus och gör då om allt det här igen. Men då är ju ni också där. Eller hur ?