Debuterade gjorde man 1980 med Att kunna men inte vilja. En ”hit” har man underligt nog haft, Det spelades bättre boll. Underligt just för att, ja, inget gjordes för att det skulle bli en hit och inget gjordes för att bibehålla den eventuella populariteten som denna osannolika händelse kunde medföra. Man bara fortsatte i sitt sakteliga mak att beskriva livet i den skånska bushen som om inget hänt.
Visst kan man le lite åt Torsson, de väcker lätt sådana känslor, att man ler överseende. De är som äldre släktingar som inte förstår hur mobiltelefoner fungerar och uttalar engelska namn på svenska. De gör heller inget särskilt för att förändra denna bild. Texterna handlar om att köra bil bakom traktorer på landsväg och om att betala räkningar.
Allt är lätt och som vanligt, då?
Jo, man skulle kunna tro det, men jag vill hävda att inget någonsin är lätt och att det vanliga knappt ens existerar. Torsson är Sveriges motsvarighet till Kraftwerk. Musik och text som är skenbart enkel, men som rymmer så mycket ångest och ambivalens att det gör ont i magen.
Det är ju ett slags nationellt arv som Kraftwerk bär och förvaltar, och Torsson med. Det är inte nationalism eller etnicitet jag pratar om, det fattar ju alla, men det är folksjäl: oron, rädslan för att dels avvika men även för att vara för lik alla andra. Dessutom den här konsekvensen, att bara förändras för de som verkligen lyssnar. Under den stilla ytan döljer sig bråda djup. Depressioner, i ordets dubbla bemärkelse. Det är musik som bara är till synes anspråkslös.
Jack Kerouac skrev en gång: ”mitt liv är min konst” och jag tyckte alltid det lät illa. Pretentiöst och självupptaget. Och när det gällde honom var det nog så. Men när man hållit på så länge som Torsson gjort och för ett otränat öra förändrats så lite över sådan lång tid så finns det fog för det påståendet. Alltså, att tiden själv, livet, är en stor del av det konstnärliga uttrycket.
Hälsningar från Ledighetskommittén understryker något väsentligt och djupt existentiellt. Att det stora verkligen finns i det lilla, i detaljerna, i myllret av smått och oväsentligt. Stor konst, förklädd till, eller misstagen för, allmoge.
Inledningsvis kallade jag Torsson ett popband. Det är de också. Och på den här skivan finns några av deras allra finaste poplåtar. Det finns alltså ingen anledning alls att inte lyssna på den här skivan.