Förhoppningar inför framtiden

Luleå kommun har ett ateljéstipendium som utdelas årligen till yngre konstnärer efter deras utbildning. Det innebär 15.000 kronor i kontanter, ett års fri ateljé på Kronan och en utställning på Konsthallen. Ett uppmärksammande som kan betyda en hel del för en ung konstnärs etablering ute i den bistra kulturverkligheten. Årets stipendieutställning är samtidigt en separatutställningsdebut och begås av fjolårets stipendiat Linnéa Henriksson. Hon visar måleri, teckningar och collografier/kartongristningar. Collografier är en tryckmetod där man ristar i kartong som behandlas med shellack varvid man kan trycka ett begränsat antal tryck. Det brukar även kallas papptryck eller cardboardprint. Färgen fastnar i ristningarna när man färgar in kartongen. Överflödig färg torkas bort och bilden kan tryckas över till ett koppartryckspapper. Flera av Henriksson bilder är rena kartongristningar där hon enbart färgat in sin kartong utan att göra ett avtryck. Det går ju an att göra så också om man struntar i mångfaldigandet. Hennes utställning präglas av en viss ojämn spretighet vilket inte är så ovanligt i debutsammanhang. Ofta har man inte tillräckligt stor kollektion att välja utifrån och som en följd av detta grumlas resonemanget av idén om att det är bra att visa sin bredd. Ett misstag som brukar vidhäfta sådana här utställningar. Bredd brukar alltsomoftast stå i omvänd proportion till konstnärlig stringens. Då är det bättre att göra en mindre och stramare utställning. Linnéa Henrikssons styrka ligger i det grafiska, teckningen och experimentlustan. Hennes sinne för det grafiska effekterna i de såriga linjernas möte med av svärta förtonade ytor ger förhoppningar inför framtiden. I många av blandteknikerna blir färgerna emellertid mer som en dekor för det grafiska än som bärare av eget uttryck. Det finns undantag, i den lilla kartongristningen Utan Titel samverkar färger och linjer på ett utsökt sätt. Det kolorerade trycket Krypet som kompletterats med teckning har samma lödighet. Av de renodlade målningarna framstår Morgonbild som den sannaste utsagan. Så känns det, i det tilltagande höstmörkret, om morgnarna när väckarklockan river sönder nattvilan. Sammanfattningsvis kan man med den här utställningen konstatera att fjolårets ateljéstipendium var väl investerade pengar.