Tenntrådsbroderi har gamla anor. I Gråträsk, i den allra mest västra delen av Piteå kommun intill gränsen mot Lappland, där har man hittat tenntråd tillverkad redan på 1000-talet. Tennet, även kallat fattigmanssilver, påminner om silver just när det är nybearbetat.
Det sägs att bland samer har tennslöjd och tenntrådsbroderier varit ett utbrett konsthantverk sedan 1600-talet. Tennstavar pressades genom mindre och mindre hål i dragskivor av renhorn. När tråden blivit tillräckligt tunn spann man den sedan runt en rensena. Denna tråd syddes sedan fast i dekorativa mönster på textilier.
Maj-Doris Rimpi har gjort sig känd som en god slöjdare. Bäst ser man hennes hantverk i träarbetet "Bourissjivnnjádus"- "Välsignelse" där hon hittat ett väl avvägt formspråk mellan ett träsnideri utfört av Jan-Erik Kuoljok och sitt eget tenntrådsbroderi.
Men det är också det enda försonande i den här utställningen på Bodens konstgille.
I övrigt har hon olyckligtvis kombinerat sitt fina tennbroderi och sin skinnslöjd med målade textiler med ett milt sagt mindre lyckat resultat.
Kan man hävda etnicitet som en konstnärlig kvalitet höjd över färg, form och uttryck? Ett ändamål som helgar medlen? Frågan inställer sig när jag ser Rimpis verk på konstgillet. Det första jag konstaterar är att hon har en obesvarad kärlek till färg- och formkonsten. Med välvilja skulle man kunna tala om en oskolad, oskuldsfull naivism. Men dessvärre upplever jag ett spekulativt drag i hela hennes visning. Lokalen är pimpad med föremål som inte har med den konstnärliga gestaltningen att göra. Inramningar i torrfura, utlagda, lavbelupna stenar, älghorn och objekt av masurträ ska skapa känsla av ursprunglighet och möjligen naturnärhet. Hennes bilder är baserade på de i nordliga sammanhanget alltför vanliga tre E:na emblematik, etnicitet och exotism, där emblematiken utgörs av stiliserade former som ett slags bildtecken, ideogram eller ikoner, om man så vill. Etniciteten bekräftas i färgställningarna och de entydiga symbolerna, som i förlängningen förstärker de exotiska, dekorativa och romantiserande stildragen. Det blir mer färglagda ideogram, kultbilder om en tid som inte finns men möjligen har varit.
En del av bilderna är politiskt vinklade, men rättvisepatoset i budskapen fördunklas av det bristfälliga i färg som form.
För mig känns de här bilderna som ren turistkonst, ägnad mer åt att förföra med någon slags urfolksmystik, än att gestalta något sant genuint.
Maj-Doris Rimpi kan det här med tenntråd och slöjd! Så jag säger detsamma som Apelles, en av de mest kända målarna under antiken, då han uppmanade skomakaren som kritiserade hans målade sko "Ne sutor ultra crepidam "Skomakare, bliv vid din läst!"