"Författarskap är ett långsiktigt bygge"
Vägen är en berättelse. Livsvägen, den Bengt Pohjanen började berätta om i första delen av sin självbiografiska romansvit Smugglarkungens son. Nu får den en fortsättning i Tidens tvång, även det en självbiografisk roman.
TIDENS TVÅNG. Bengt Pohjanen vid klockan som noggrant mätte tiden utanför dåtidens läroverk i Haparanda. "Jag hade en mycket förstående rektor", säger Bengt Pohjanen som i dagarna presenterar Tidens tvång, andra delen i sin självbiografiska romansvit.
Foto: Göran Lahti
Där, i slutet av 1950-talet, startar berättelsen om en ung mans bildningsväg och resan bort från ett barndomshem. Bengt Pohjanen var en i den stora kullen fyrtiotalister, där många blev den första i släkten att få möjligheten att erövra den vita mössan. Hans berättelse delas av många i hans generation, egentligen ville han stanna kvar, bli bonde, fiska, snöra fåglar. Men den nya tid som bryter fram till toner av rock’n’roll Gunnar Wiklund ställer andra krav och intill en eld vid älven en sommarkväll säger brodern Holger: "Vi kommer nog inte att fiska mer tillsammans, du blir herreman och jag dräng". Bland mycket som gör Bengt Pohjanens berättelse unik är det faktum att romanen utspelar sig i ett tvåspråkigt Tornedalen, där nya svenska efternamn "sitter som stickor mellan tänderna på de nybenämnda" och där orden formuleras på ett inlärt språk, inte på modersmålet. Tidigt konstaterar den blivande författaren att Haldan, skrivmaskinen, är en "ummikko", att hjärnan rymmer flera språk, men fingrarna bara ett. Tog fram yxan
- Den här boken är en av de svåraste jag har skrivit, jag har varit nära att ge upp flera gånger, säger Bengt Pohjanen som gick så långt denna gång att han "tog fram yxan". - Jag hade skrivit 350 sidor, när jag insåg att jag måste ta bort 250 och börja om. Han tar emot i Haparanda, där han numera bor. Samma stad som han en gång reste till för att gå gymnasiet. Där har han suttit och skrivit sin roman, gått ut och mätt upp stegen mellan de olika hyresrummen, läroverket, Strands matsalar, elevhemmet och det gula huset där hon bodde som gjorde slut på hans "historiska ensamhet". Att se Haparanda med Bengt Pohjanens ögon blir en resa genom tid och rum, via Dostojevskijska kvarter, till mörka och rökiga studentskrubbar och betydelsefulla gathörn. Vattentornet, redan magiskt, får en ny dimension genom historien om hur han bjuder Hjördis Oja på en svängom och drömmer om att dansa fancies över gränsen till Torneå. Den är inspirerad av Harry Martinssons Aniara, en av många betydelsefulla böcker på hans väg mot den förändring han läser sig till. Hildurs dunkla krets
I skolan går det inget vidare för 19-åringen som spatserar med blottat bröst och uppknäppt kavaj i kylan och redan kallar sig poet. Annat är viktigare - filmerna, läsandet och skrivandet och inte minst kompisarna i Hildurs dunkla krets. Pojkarna från Hedenäset som alla är existentialister och läser Sartre på en franska som liknar flamländska, ordförande och idolen Steua som bjuder på silverrom, flickorna, laestadianerna, Fransson och många andra. I skolan går man, om man ens alls går dit. I Hildurs dunkla krets röker man Borkum Riff i krokig pipa och lär sig på liv och död. - Jag hade en mycket förstående rektor, det fanns de som ville relegera mig, men han föreslog skriftliga rapporter och så blev det. Men ett av villkoren var att eleven skulle gå till doktorn. När doktor Rask ställs inför en nyskriven dikt i tidens nyenkla anda fattar han genast pennan och skriver en remiss till psyket i Boden. - Han borde ha skrivit en remiss till Berlin i stället, säger Bengt Pohjanen som en examensdag lägger sig på ett tak och läser kinesiska gränspoeter som längtar hem medan han längtar bort. Drömmen om att bli utgiven på Bonniers litterära magasin besannas så småningom, men finns inte med i den här boken. Liksom inte heller mötet med förläggaren Thomas von Vegesack på Norstedts, han som efter att ha skrivit kontrakt med författaren öppnar dörren ut till korridoren och ropar att "nu gör Tornedalen sitt inträde i den svenska litteraturen". I 30 år har Bengt Pohjanen regelbundet kommit ut på samma förlag. - Författarskap är ett långsiktigt bygge. Det är som med en gammeldags bastuugn, den byggdes på en träställning som sedan brändes upp - först då ser man att bygget håller. Så först vid kremeringen kan man göra några säkra uttalanden. Om det blir en tredje del kanske Bengt Pohjanen berättar om mötet med Salman Rushdie och Kazuo Ishiguro och andra författare som alla delar erfarenheten av att skriva på ett annat språk än modersmålet. - Då först förstod jag att jag inte var någon inhavssäl, utan en del av ett tillstånd i världen. Jag har ju planerat för en tredje del och tänker väl skriva den, men måste ta hänsyn till många runt omkring mig, inte minst till min hustru. Men först ska jag ta lite paus från Pänktti och skriva en krigsskildring från 1944, en fantastisk historia som skulle bli bra på film.
Så jobbar vi med nyheter