Författaren som fattade tycke för Gammelstad
Författaren Elvin Enqvist tillhörde inte de skräddarsyddas skara. Han var en av få i sin tid som bytte bort en funkissäng med skumgummimadrass mot en höladas doftande mjukhet, eller en tvårummare med kylskåp mot en kyrkstyga med skrivaratmosfär.
Foto:
Han klädde sig lite gammaldags sirligt, uppträdde alltid som den belevade gentlemannen och sina alster skrev han med gåspenna. Kort sagt, Elvin Enqvist, var en levande anakronism redan på sin tid. 1958 sökte sig denne bortglömde ångermanlandsförfattare till Luleå kyrkstad, i syfte att färdigställa en påbörjad 1700-talsroman. När vintern kom till samhället och trappbroarna började rasa ihop, blev det emellertid omöjligt att hålla fokus. Den annars så världsfrånvände författaren såg sig tvungen att gå ut i strid: "Skall kyrkstaden bevaras måste något göras och göras snabbt", skrev Enqvist i Norrbottens-Kuriren. "Den behöver anslag från kommunalt, kyrkligt eller musealt håll, för som det är nu står den och murknar. Värst är att man river istället för att restaurera". Det fanns vid den här tiden ingen långsiktig plan för Gammelstad, utan problem sköttes allteftersom de dök upp. Enqvist frågade sig sålunda, vid täta tillfällen, huruvida staden egentligen "hade råd att utan vidare låta ett kulturområde med Gammelstads egenart saneras bort till följd av slarv och slapphet". Inledde diskussioner
I och med detta hamnade han i polemik med de kommunala tjänstemännen, som till hans förvåning tycktes fullt nöjda med de dåvarande förordningarna. En handfull starka debattinlägg utbyttes i lokaltidningen, men även om gemene Luleåbo lyssnade med intresse, blev gensvaret från högre ort inte det som Enqvist tänkt sig. Landsantikvarien Hans Beskow lät till exempel hälsa att "om herr författaren inte genast avlägsnar sig från den stugan han bebor så riskerar han att bli bötfälld". Enqvist lamslogs inte, varpå Beskows hot mycket riktigt verkställdes. En överklagan till länsstyrelsen kunde inte hindra att kyrkstugornas förkämpe till sist blev avhyst. Till råga på allt dömdes han vid tinget i Gammelstad att böta 10 kronor, för "förseelse mot ordningsstadgarna för Nederluleå kyrkostad". I januari 1960 släcktes så ljuset i kyrkstuga nr 100. Elvin Enqvist lämnade Gammelstad lika tyst och stilla som han kommit. Viktig strid
Men allt var inte förgäves. I efterdyningarna av Enqvists uppmärksammade vräkning inleddes äntligen en öppen diskussion om bevarandet av stugorna, varpå en kommitté tillsattes. Beskow fick lämna sitt jobb som landsantikvarie (kanske på grund av en skrivelse från Enqvist till Riksantikvarieämbetet i Stockholm). Och hur det gick med Gammelstads kyrkstad vet vi idag. Det är ett världskulturarv - en av Norrlands största kulturattraktioner. Men hur hade det förhållit sig om inte Enqvist börjat bråka? Det frågar sig bland annat författarens dotter, författaren och TV-journalisten Elisif Elvinsdotter, som minns hur hon skrivit till Luleå kommun, i jakt på ett erkännande av sin då åldrade fars kamp, medan han ännu levde. Tacken uteblev och Enqvist fick, som det heter, gå vidare i den personliga förvissningen om att han uträttat något av stor betydelse. Efter sig lämnade han också ett tiotal säregna böcker, varav en är av särskilt intresse för Gammelstad. Det är ett dokumentärt verk som kort sagt heter Kyrkstad, en slags ge-bort-bok med författarens egna fotografier och glimmande prosalyrik. Därav framgår att dokumenterandet hade inletts tidigt, där publicerar han bland annat bilder på den gamla gästgivaregården, som desvärre hann med att rivas. I denna präktiga bok konstateras också - 20 år senare - att striden till sist vunnits. Att farstubroarna inte längre är murkna, utan bär besökarens steg. Byn är prydlig och ren. Eller med Elvin Enqvists egna ord: "Steget över tröskeln leder rakt ut i vinterns ludna förstuga. Luften är kyligt frisk, som tvättad i källvatten".
Så jobbar vi med nyheter