Författaren och hans masker

Capbreton, vinter.Januari är den svåraste månaden. Det är kallt i den övre medelåldern och snön yr i mörkret.-Det är dags att läsa Krilon igen, säger en god vän i nyårsnattens vargtimme och nämner ordet tröst.Hundpromenaden leder ner till älvstranden. Där stannar vi och försöker leka med pinnar och snöbollar en stund, hunden och jag.På andra sidan älven låg en gång flottningsföreningen och tegelbruket som Eyvind Johnson återberättade i den självbiografiska Romanen om Olof. Nu är skorstenen borta liksom timmerbommarna, men jag har vuxit upp vid den här älven och minns bruket och timmersorteringen. Det stod mycket abborre under timmerfickorna. Nu ligger det ett nybyggt sjukhus där på andra sidan med en glasgalleria som lockar blekt i mörkret.Följer flyktvägen
I ett försök att lura januaridepressionen ger jag mig iväg söderut. Jag följer Eyvind Johnsons flyktväg och far till Paris. För honom gick vägen över Stockholm, Strömmens svarta vatten under Norrbro och Berlins hunger. Han kom fram, men tvingades snart att retirera till Stockholm igen och ända tillbaka till Näsberg vid malmbanan. Det blev en novellsamling och en första roman, men ännu inte Boken, kritiken var ljum, delvis krossande, men det blev en ny reskassa och åter till Paris.Nya nederlag. Dessa förbannade refuser.Birgit Munkhammar kallar honom och sin essä Hemligskrivaren. Så var det, han var Noa-skrivaren, den som måste berätta om det svåraste och det ensammaste, som måste tala om Vargen, vara vargen och kalla honom Gråben och det grå. Fasiken, heter det i Norrbotten.Labyrint
Om sin tid i Paris berättade han i Romantisk berättelse och Tidens gång, men som ett maskspel, en labyrint. Berättaren är Yngve Garans, vid hans sida finns kusinen Greger Garans och vännen Olle Oper. De är tre skuggor från samma förflutna och smärtsamma 20-tal, Noa-namn för samma person, Återberättaren, och på slutraderna låter han dem sammansmälta "till en enda, rätt töcknig gestalt, som var tillverkad av kvällsmörker med en smula ljus i. Jag tyckte att gestalten mest av allt var Olle", Olof, tänker man sig.Jag söker upp platserna i Paris. Biografen i Kremlin-Bicêtre, där Johnson som varit kringresande biografmaskinist i Norrbotten kärrade upp betong till ett läktarbygge. Byggnaden finns kvar, och läktaren, men är en möbelaffär nu.Där skisserna började
Och hotellen; det vid rue Tlemcen, det med råttorna, är rivet, men Dahlia på rue Désirée står kvar högt upp vid Gambettabacken, sju våningar, där mattan i trappan tog slut efter tre och räcket efter fem och där så många av de tidiga novellerna, skisserna, började och tog fart nerför backen mot de stora boulevarderna. Novellerna om hunger, ensamhet och misslyckande, om döden som möjlighet i floden eller under en autocar.Här bodde de en tid; Eyvind och hans masker, författaren Yngve, dagboksskrivaren Greger och den blivande författaren Olle. På Dahliahotellet bodde också Hedvig, den omöjliga kärleken, kåtheten, svartsjukan och sveket. Och där uppe i Gambettabacken tog Greger Garans, dagboksskrivaren, för mycket sömnpulver, eller vad det var, men klarades genom magpumpning.Rygg mot intet
Det var nollpunkten inför författarskapet. Ryggen mot intet.Ett oväntat stipendium, en nåd från Bonniers, öppnade flyktvägen söderut och han kom till Capbreton vid Biscayabukten i slutet av januari 1926. Då blommade mimosan och våren anades. Den blommar i år också när jag kommer dit, men snöbyarna drar in från havet, det är kallt och fult, en fransk badort i yrsnö. Hotell och restauranger är stängda, det finns inget skydd mot den råa kylan.Men havet är där, storslaget som det bara är i väster, där solen går ner. Dyningarna rullar in från Atlanten, en ensam surfare i svart våtdräkt ligger och guppar i kallvattnet som en säl i skymningen, väntar på den stora vågen.Här mötte Eyvind Johnson havet för första gången och det kom alltid att finns kvar i honom. I bränningarna om natten återhör han malmtågen. Här nere skriver han Stad i mörker, romanen om Boden, om skollärare Anderssons dröm om det ovanliga, det stora havet, om urmakare Hammars vishet och sorg som pekar fram mot Johannes Krilons.Här nere i Capbreton utspelar sig novellen Brev till en dam, den bittra uppgörelsen med kärlekssveket, den äldre älskarinnan med små händer och små skor som han får dra av, besattheten han flydde från. Han kallar den själv: "min första riktigt nya novell", ett tidigt försök att formulera levandets, skrivandets och minnets samtidighet, men en bitter och hemlig novell, gömd i tidningsarkiven och aldrig publicerad igen. Kanske kom den för nära.Återkommande dam
Damen från novellens hotellträdgård i Capbreton skall dock ständigt återkomma, noanämnas gång på gång, Denise ibland, eller Olivia, skjutbanedrottingen från norrbotten.Och Kalypso, förstås, hon som band med kärlekslekar och frid i Strändernas svall och länge fördröjde hemresan.Det var vid den här vilda kusten han mötte Odyssevs och samtalade med honom. Här i Capbreton börjar hemresan och den är en berättelse, ett författarskap. Han berättar för att komma hem.Åter i Paris, redan innan Stad i mörker nått tryckpressarna, skriver han Stad i ljus, Parisboken och då har det vänt, där börjar författarskapet. Han lever för att skriva, och skriver för att leva.Så plötsligt händer det, en sjunde, eller fjortonde, en fyrtionionde våg, högre än alla andra och kupigare lyfter surfaren. Ett dyning djupare än andra, ett havets andetag - och till slut nämner han namnet - en Poseidonandning långt västerifrån, där världen tar slut, från intet, en Odyssevsvåg, lyfter den svartklädde, han kommer upp, finner balansen och surfar i kylan och snögloppet.Fotnot: Texten är tidigare publicerad i Provins litterärt magasin 1/04.