Föreställningen om ett rent folk

Vem byggde svensken? frågar sig Maja Hagerman i boken Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder. En imponerande dekonstruktion av begrepp som folk, nation och svensk. Över mer än 400 sidor plockar hon ner sten för sten i den nationella identitetens egendomliga bygge. Längst ner finns germanernas mytiska stenar som historieskrivaren Tacitus gjorde sig skyldig till, allra högst upp ligger rasismens utskämda och vanhedrande byggelement.
Ja, det är en sällsam och sammansatt konstruktion, detta med nationell identitet. I svenskt fall får den sin säregenhet redan under vår tid som regional stormakt, den måste därefter omformas efter 1809 års hårda läxa när bara den nuvarande Sverige återstod av den forna storheten. Genom alla tider har drömmen om det germanskt rena ursprunget fungerat förvånansvärt väl, även in i industrialisering och modern tid. Rudbeckianska fantasier, göticistiska drömmar och världens första institut för rasbiologi. På något sätt ingår de alla i vårt arv, liksom Skansen, hembygdsgårdar och ett aldrig sinande intresse för vikingatiden.
Den stora förtjänsten med Hagermans bok är att hon visar det ofta motsägelsefulla i uppbygget av begreppen folk och nation, att de helt enkelt är konstruktioner som tjänar ett bestämt syfte. Men saken är onekligen komplicerad.
Det 1800-tal som högljutt romantiserade nordbornas germanska ursprung och lekte tablåer med Fritjofs saga gjorde inte bara begreppet folk och nation tydligt. Samma grupper diskuterade lika livligt folkets demokratiska rättigheter, ekonomiska friheter, liberalism. Den ganska vidriga tavlan av Winge Tors strid med jättarna är lätt att tolka som förnazistisk kult, men kan också ses som Winges symboliska uttryck för kampen för upplysning och demokrati, sådant var han nämligen anhängare av.
Romantiken var inte bara vurm för forntid och starka män, den var också en revolutionär tid. Konstruktionen av folket innebar också upptäckten av folket, av dess kultur, småningom också av deras självklara rättigheter. Det förstår Hagerman också, men går förbi det alltför hastigt. Hennes bok tyngs av en ovilja att komponera, att sovra och skapa rytm. Hon plockar enkelt ner byggstenarna, men är sämre på att analysera vad som en gång fogade dem samman. Själva cementet, det som håller samman, det ställe där man förstår historien och dess myter. Ibland kan jag tycka att hon staplar historieblock på ett enahanda sätt: långskallar, Wagner, Götiska förbundet, Nationalmuseum, allt dekonstrueras, vilket egentligen, särskilt vad gäller rasismen, inte är så svårt.
En gång stod konstruktionen av folk och nation i tjänst hos de som byggde de moderna nationalstaterna. Byggmaterialet är ganska grumsigt. Men två frågor återstår efter Hagermans redovisning: kan något återbrukas av romantiker, göticister, hembygdsvänner, vikingavurmare? Vad förstod de, och vad missförstod de? Och vilket syfte tjänar den nutida dekonstruktionen av historiska myter? Jag funderar vad Hagerman försöker uppnå? Idén om den germanska rasen och det nordiska ursprunget kan vi inte göra oss av med, skriver hon på boken sista sida. Det är ett spöke som vi måste känna igen närhelst det kommer tillbaka.
Var det så enkelt? Frestelsen av en ny renhet, tron på en evig vaccination mot onda läror? Precis i den andan gick germanister och romantiker en gång till strid. Vore det inte klokare att erkänna att vi brukar historien till vad vi har behov av i vår egen tid?