Och det träffar hjärtat. För genom att följa den nioåriga flickan Katitzi, fylld av livsglädje, hopp och längtan blir de fördomar och den rasism som hon och hennes familj möter i samhället en stark kontrast.
Det är exempelvis djupt smärtsamt att se hur Katitzis längtan efter att börja skolan grusas när storebror Paul blir misshandlad, orättvist anklagad för inbrott i bostadsområdets affär. För familjen hade egentligen aldrig en chans när de fick en andrahandslägenhet och möjligheten till ett annat liv som en permanent adress kan erbjuda. Det hade den underliggande rasismen och fördomarna i samhället underminerat på förhand.
Det är som sagt en djupt angelägen pjäs med många bottnar om en flicka och hennes familj på flykt i sitt eget land. Pjäsen är baserad på Katarina Taikons självbiografiska romanserie Katitzi, där de svenska romernas livsvillkor fick ett ansikte för en hel generations barnboksläsare. Katarina Taikon själv gick aldrig i skolan utan lärde sig att läsa och skriva som vuxen.
Och på den dryga timme föreställningen pågår lyckas uppsättningen, i Emma Boströms och Kajsa Isakssons tolkning av böckerna, med konststycket att beröra ett flertal moraliska och etiska aspekter, utan att hemfalla år pamfletter eller plakatteater. Det är fartigt, akrobatiskt, hänförande, magiskt och en mycket musikalisk föreställning som hela tiden lockar tillbaka och trollbinder sin publik.
(Till och med min bänkkamrat som vid föreställningens inledningsreplik "Jag är Katitzi" slängde ur sig kommentaren "Vem bryr sig" tystnade snabbt för att sedan kommentera både de orättvisor Katitzi möter som den vackra magiska klänningen under förställningens gång.)
För förutom rasism och fördomar brottas Katitzi med flera andra aspekter i livet som berör oavsett ursprung. Exempelvis hur det är att leva med en styvmamma som nog aldrig tänkte på att det ingick ett föräldraskap till tidigare barn när hon gifte sig med pappa Taikon. Katitzi gillar inte heller "tanten" men älskar sin pappa. En kärlek som dock ställs på sin spets när "tanten" slår Katitzi och hon rymmer till den enda hon upplever älskar henne villkorslöst, farmor Mami.
Eller får man slå tillbaka när någon retas? Vad är fantasi och verklighet? Och vad händer inom ett barn när hopp grusas, när en djup längtan åter flyttas fram till en otydlig framtid?
Det är Katitzis livsglädje som bär denna föreställning i Mia Rays ärliga och energifulla gestaltning. Hon är en flicka som alla andra och genom hennes obändliga längtan efter ett annat liv, bortom orättvisor blir pjäsen Katitzi till det starka inlägg i samhällsdebatten mot rasism, fördomar och främlingsfientlighet som så väl behövs i dagens Sverige.
Det är bara synd att inte alla barn i länet får möjlighet att ta del av denna föreställning som torde vara en underbar ingång till debatt och reflektion. Barn i Haparanda, Kiruna, Piteå och Arvidsjaur erbjuds dock den möjligheten denna vecka och början av nästa vecka under föreställningens turné.