Sånt jag berättar för Allah är en ny roman av Saphia Azzeddine, en ung fransk-marockanska. Texten är en monolog. Flickan som berättar är dotter till en fåraherde i de nordafrikanska bergen. Det är fattigt och ont om mat. Men hon har kommit på ett sätt att få godsaker, hon säljer sin kropp för att få en bägare granatäppelyoghurt. Medan männen stönar bakom henne tittar hon på den rosa plastbägaren och längtar till dess att det är över. Då ska hon få njuta.
Naturligtvis blir hon med barn, naturligtvis blir hon utkörd hemifrån och naturligtvis går det henne illa i storstaden där hon hamnar. Det som skiljer Azzeddines text från mängder av liknande skildringar är flickans konversation med Allah. Hur hon vädjar och skäller, ber och förbannar sin Gud för att han ändå ska hjälpa henne. Det är det intressanta - att författaren framställer förhållandet mellan den unga kvinnan och Allah som förtroget, som en pågående diskussion. För trots att flickan vet att allt hon håller på med är haram - synd - så tror hon ändå inte att Allah ska överge henne.
Men jag får dålig smak i munnen av att läsa boken. Den känns inte trovärdig. Inte vad gäller språket och inte innehållet. Det är lite för tillrättalagt och eländigt, som för att passa in som bästsäljare till en fördomsfull västeuropeisk publik. Det känns som om jag förväntas tycka att det är förfärligt att unga herdeflickor ska behöva prostituera sig för att få ett drägligt liv. Och det är så klart att jag tycker det - men det är inte något som bara förekommer i Nordafrika eller bland muslimer - det är en effekt av kvinnoförtryck och fattigdom världen över.
Och det är där det blir problematiskt. Boken appellerar till den samstämmighet som finns i västvärlden (Europa, Oceanien och Förenta staterna) vad gäller övriga världen. Åsikter som förmedlas till oss av politiker, tidningar och teve, vi matas med dem hela tiden och förväntas tycka likadant - eftersom vi här har demokrati och välfärd. Bland annat handlar det om hur kvinnor behandlas. Vi ska förfasa oss och hålla med dem som bestämmer. I stället för att analysera eller försöka förstå hur allt hänger ihop omnämns kvinnornas svåra situation närmast slentrianmässigt i olika former av medier som sanningar man inte behöver ifrågasätta. Och i stort sett aldrig förs någon diskussion om likheterna i kvinnors situation i olika delar av världen.
Nu menar jag inte att en roman måste vara politiskt korrekt, men när den som Sånt jag berättar för Allah bara slängs ut i en tid när Förenta staterna genomför massvis av förarlösa bombraider in i Pakistan och FN bombar Libyen blir det problematiskt.
Precis som inför och under invasionen av Irak används förtrycket av kvinnor som ett av argumenten för aggressionerna.
Sånt jag berättar för Allah blir tyvärr ytterligare en slöja över de verkliga orsakerna till att kvinnor hålls nere.