Förbluffande förutsägbart

Det rum i Konsthallen som Fiber Art Sweden, FAS, tagit i anspråk för sin utställning Fasit har fått ett skevt uttryck. I ena halvan av det svagt rektangulära rummet har man, närmast lite huller om buller, placerat skåp, daterade kontorsstolar och annan kontorsinredning. I mitten finns ett slags tomrum. Där flyttas stolarna ständigt omkring av besökarna. Någon annan aktivitet var det dock länge sedan som det bedrevs i det här landskapet och en lite dammig förrådskänsla slår emot en. Men en vind eller övergiven arbetsplats lockar också till undersökning. Därför kikar man gärna ner i en halvöppen låda, drar ut en annan i hurtsen eller tar sig en ordentlig titt i den smala garderob för anställdas kläder som står i ett hörn. Och om det i vanliga fall kan vara förbundet med att tjuva sig till en inblick i någon hemliga liv, är det i Fasit alldeles tillåtet. De utställande konstnärerna vill att vi ska se deras hårstrån, samlingar av kassettband och klet; kanske är det sperma eller möjligen en limtub som så förargligt öppnats över viktiga papper. Med hjälp av innehållet i sina lådor sänder de oss meddelanden, eller i alla fall tycks de ha en gemensam, tydlig uppfattning: Kontor är trist och kontorsjobb är öken. Snopen slår jag mig ner på en brun stol och bläddrar i papper som hör till utställningen. Gjord av en förening bildad för att vara ett forum för textil samtidskonst, FAS har funnits sedan 1998, är Fasit förbluffande förutsägbart. Detta trots eller möjligen just därför att gruppen samtidigt för vida konstteoretiska resonemang om till exempel återbruk, om materialen som bärare av minnen, om återanvändande av motiv och tekniker som laddas om för nya sammanhang. Utställningen i sig är inte heller ny utan gjordes redan hösten 2005 och har sammanlagt visats sju gånger runt om i landet. Textilen som ett minnets material är nu visserligen väl valt, jag säger bara trasmatta, för det här landskapet. Här finns inget pågående utan bara spår efter människor; kvarlämnade textila rester i form av små broderier, stuvbitar, virkade detaljer, kläder och hår. Ett av dem är Kirunabaserade Lena Stenbergs Säkerhetsmarginal: en boxarhandske och arbetskläder instängda i en rullande hängmappshurts. De enskilda objekten skulle kunna få uttrycket att spreta, i bästa fall skapa en intressant dissonans. Och när det gäller utforskandet av material eller tekniker, som tycks vara utställningens egentliga ärende, görs det i viss mån. Men när alla enskilda verk samtidigt argumenterar för att kontorslandskapet är en slags förkrympande bur formar det tillsammans ett enda, rätt tråkigt verk. Jag tycker dessutom att installationen andas ett omedvetet förakt, dels för kontorsarbetet i sig, dels för de företrädesvis kvinnliga kontorsarbetarna. Ta till exempel Inger Bergströms lampor i plåt med lingarnet rinnande ur skärmen. De tycks heta Siv och Britt. Kvinnor med sådana namn, födda för en sådär 60 år sedan, skrev på sin Facit och försörjde sig själva, åt de första p-pillren, gick med i facket och hade barn på dagis. Av den kontorsdörren till friheten syns inte ett spår i det här landskapet, bara ledan och lite vildhet i skrivbordslådan. Man undrar varför. Jag kan tänka mig en varierande blandning av fördomar, okunskap, och brist på nyfikenhet. En mer komplex bild än så här av samtidskonstnärer med alla medel tillåtna hade jag allt förväntat mig.