Förändringar i motståndets tid
När Tuulikki Koivunen Bylund skrev till biskopen i Lund och frågade om han kunde tänka sig att prästviga henne svarade han ja direkt.
UTSTÄLLNINGSPROGRAM. Utställningen om kvinnliga präster kommer att följas av flera program på Norrbottens museum. "Lisa Tegby kommer hit liksom Anna Kuoksa och dessutom kommer vi att bifoga intervjuer med kvinnliga präster i Norrbotten", säger Ulf Renlund på Norrbottens museum.
Foto: Mats Bengtsson
I Sverige tog Svenska kyrkan sitt beslut om att öppna prästämbetet för kvinnor den 27 september 1958. I april två år senare prästvigdes de allra första kvinnliga prästerna, bland annat
Margit Sahlin. Lagom till 50-årsjubileet i höstas producerade Arbetets museum i sam-
arbete med Svenska kyrkan utställningen Präst och
kvinna, som från och med lördag visas på Norrbottens museum. Det är den personliga
livsberättelsen som står i
centrum för utställningen. Olika i åldrar och representerande olika kyrkliga vardagar - församlingsprästens, fängelseprästens, biskopens, domprostens, utlandsprästens, etcetera -
berättar sju präster om sina yrkesliv och om sig själva. Kampfylld tillvaro
Intervjuerna är alla baserade på Lina Sjöbergs intervjubok Du ska bli präst och utställningens form drar åt det sakrala till. Varje präst har tilldelats ett eget skåp, kanske ett altarskåp, där man genom att dra fram lådor och öppna dörrar får olika bitar ur livspusslet. I ett särskilt fack ligger hörlurar där man kan lyssna på Lina Sjöbergs intervjuer. I några av skåpen finns en liten tv-skärm. Det är ett långt steg mellan Tuulikki Koivunen Bylund, nu domprost i Uppsala, till Anna Kuoksa från
Jukkasjärvi som för närvarande arbetar som präst i New York. Trots att motståndet på vissa håll fortfarande är stort kring kvinnors rätt att utöva yrket har den unga generationens kvinnliga präster sannolikt inte behövt hålla nattvard i smyg som Tuulikki Koivunen
Bylund tvingades till. En
annan av de yngre prästerna berättar för Lina Sjöberg om hur hon känner sig klämd mellan två generationers kvinnliga präster. Mellan dem som kämpade för att överhuvudtaget få bli präster och dem som inte vill se tillvaron som en kamp. Som någon uttrycker det: "Jag har inte blivit präst för att vara arg". Motståndet
I Lina Sjöbergs bok var ordningen kronologisk, från
Elisabeth Djurle Olander som var en av de tre först prästvigda kvinnorna till Frida Danielsson, som prästvigdes 2007. Utställningen har ett annat och mindre urval, vilket gör att den kamp dessa kvinnliga yrkesutövare fört genom åren inte lyser lika starkt här. På samma sätt upplevs inte heller förbättringarna lika påtagligt i utställningen, även om den innehåller gott om ljuspunkter och glädje. Så berättar till exempel Elisabeth Djurle Olander, som åtta år efter att hon prästvigts gifte sig med Nils-Gustav, som sedan kom att bli den förste mannen i Stockholms stifts prästfruförening. Och fängelseprästen Birgitta Winberg talar om sitt yrke som en stor ynnest, men också som en stor ensamhet. Som hon säger: "Det är ingen raggfaktor att vara kvinnlig präst direkt". I ett av skåpen ligger
Margit-korset, det kors Margit Sahlin kom överens med de andra två först prästvigda kvinnorna om att bära. Många bär sedan dess det vackra smycket som formgivits av silversmeden Claës E Giertta. De blir allt fler. 2008 var 38 procent av prästerna i Svenska kyrkan kvinnor. Ändå är motståndet inte helt brutet. Förändringar tar tid när motståndet är stort. Det vittnar bland annat denna utställning om.
Så jobbar vi med nyheter