Trots att Dunger kommer från Piteå är det sällan som han besöker våra breddgrader för en konsert. Jag kan inte erinra mig när han senast spelade så långt norrut som Umeå. <BR>Det är på stora Idunscenen som han står, något som kan ha varit ödesdigert. Lokalen är alldeles för stor för det upplägg som Dunger kör med denna kväll. Med alla de lugna låtar han spelar närmar han sig snarast något som kan jämföras med leda.<BR>Dungers senaste skiva Here's My Song. har mött blandad kritik, den har både hyllats som Nicolais möjliga genombrott såväl som den har klassats som ett snedsteg. Själv tycker jag att den är något av det tråkigaste <BR>han någonsin har gjort och kanske är det det som gör att jag nästan inte alls uppskattar hans konsert. När han dessutom nästan enbart spelar låtar från nämnda skiva blir jag ännu mer besviken än vad det sega framförandet i sig skapar. En så produktiv man med så mycket material att välja ifrån borde kunna stå för mer variation. Konserten hade en del guldkorn, som i de svängiga partierna Dunger med kompband ibland kommer till, men de stunderna är alltför fåtaliga. Jag önskar han kunde använda sin röst bättre, att den är fantastisk kan man inte säga någonting om. Men det fungerar inte att bara whala som han gör utan att lägga någon större vikt vid melodierna. Fast många av åskådarna tycks älska det ändå och jag känner mig aningen utstött. Dungers ömhet och känsla ger ungdomsfylleparen en anledning att krama varandra lite hårdare precis som José Gonzales förmodligen gjorde tidigare under samma kväll. Men det sker på fel plats, Idun är inte en scen för lågmälda stämningar, nej det är en scen för band som Turbonegro. På Idun ska musiken svänga, annars blir tomrummet alltför märkbart och det är därför som Nicolai Dungers konsert inte fungerar. Det känns tomt och det svänger inte.
