En slags skicklighet och respekt för mediet (kvinnlig singer/songwriter) och materialet som gränsar till det tråkiga och förutsägbara.
Hon spelar in skivan i Nashville, får namnkunnig assistans av herrar som Will Oldham, Matt Sweeny, Cowboy Jack Clement och David R Ferguson och det hela är ... Hm. Precis som du trodde och hoppades, kära fan. Mysigt, amerikanskt, vuxet och städat. Jag menar, visste man inte om att skivan är inspelad i Nashville hade man aldrig tänk på det. Den hade lika gärna kunnat vara gjord i Stockholm eller i Luleå. Det känns som resursslöseri.
Missförstå mig inte nu, jag har absolut inget emot formen som sådan, och jag har definitivt inget emot Anna Ternheim. Det är fina låtar, hon har en fin röst och allt det där. Men det räcker inte för mig. Jag har de Suzanne Vega-skivor jag behöver för att inte känna mig övergiven. Och skulle jag tröttna på dem har jag liknande så det räcker och blir över.
Det känns typiskt svenskt det här. Det gör Suzanne Vega också för den delen, det typiskt svenska är inte nödvändigtvis svenskt, menar jag. Och när jag säger att The Night Visitor låter bra så menar jag att den låter perfekt. Men hur kul är det?
Det är som att INTE ha problem med att andas. Det är inget man tänker på, men visst är det bra. Att lyssna på The Night Visitor är ganska exakt som att inte lyssna på den. Det är som tystnad, inget som spretar, inget som ifrågasätter eller pockar på ens uppmärksamhet. Samtidigt, man ska vara väl så grinig för att säga något illa om skivan. Men det går liksom inte att säga något överhuvudtaget. Och kanske borde man låta bli då?