För mycket fluff, för lite svärta

Det är orättvist, men när jag hör talas om Melanie Dekker tänker jag på Alanis Morrisette - en av de få kanadensiska musiker jag känner till. Och Melanie Dekker nämner faktiskt Ironic-sångerskan som influens på sin MySpace-sida, så jag är inte helt fel ute. Men när Melanie Dekker går upp på scenen i glittrigt linne och nitkjol är hon mer lik Shania Twain. Och precis som Twains musik nickar Vancouversångerskans poprock åt countryhållet. Melanie Dekker har en diger lunta skivor i bagaget och har framträtt tillsammans med Bryan Adams, Faith Hill och Chaka Khan. Hon har sjungit för soldater i Afghanistan och spelats på radio i Kanada. Nu är hon färdig med skivan Here and Now och turnerar i norra Europa. I kväll kommer hon att spela i Piteå. Men först bjuder hon en gles skara Kalixbor på en glad konsert - och charmigt mellansnack om äventyr i Kalix galleria. Melanie Dekker har en stark sångröst och sjunger innerligt om relationer. Det är uppenbart att hon menar sina texter - men alla leenden och fotstamp gör framträdandet väl glättigt. Det blir för mycket fluff och för lite medryckande hjärtesorg. Låtarna är söta, men inte så pass att de klibbar fast. Trots snyggt ackompanjemang av trummisen Sam Cartwright och keyboardisten Mike Bell glider de lätt in i varandra. Men efter konserten har jag ändå en låt på hjärnan. Jag kan inte låta bli att nynna på den stundtals rörande We’re the Angels. "Maybe we’re in heaven", sjunger Melanie Dekker. Ja, kanske det. Det kanske är på grund av den höga höjden som resten av låtarna riskerar att blåsa bort.

För mycket fluff, för lite svärta

Kanadensiska singer-songwritern Melanie Dekker ger Kalixpubliken en proffsig konsert. Men framförandet är så luftigt att budskapet blåser bort.