"För mig är ljus att skapa bilder"
Maria Ros Palmklint har jobbat med ljussättning till pjäser och dansföreställningar i över tio år. Inspirationen sinar inte.– Jag är en bildmänniska. Jag gillar bilder och är väldigt förtjust i fotografering.
Amadeus
Foto:
– Jag älskar verkligen mitt jobb och jobbar rätt hårt för att få folk att förstå ljusets betydelse och att det måste få ta tid. Alla tycker att det är viktigt men man vill inte riktigt inse hur tidskrävande det är.
Förra året arbetade Maria Ros Palmklint bland annat med Amadeus på Norrbottensteatern. Då använde hon flera sorters ljus och mäktig underbelysning av huvudpersonens stora klänning.
– Jag inspireras mycket av film. För mig är ljus att skapa bilder, men det räcker ganska bra bara av att se runtomkring mig. Jag samlar på bildintryck. Jag kan återkomma till att fundera över hur det ser ut i grönsaksdisken på Konsum till exempel. Jag tar in mycket när jag hamnar i nya miljöer.
Det börjar alltid med ett samtal med regissören eller koreografen. Där formuleras idén. Ofta kommer ljusdesignern in i produktionen några steg efter. Ljusdesignerns roll glöms helt enkelt bort av många.
– Man kan alltid ha en vision om vad man vill göra och hur det ska se ut. Men så finns det alltid begränsningar, produktionen ska in i ett visst ljus eller föreställningen ska ut på turné.
Det tekniska är inte alls det som Maria Ros Palmklint tycker är trist, tvärtom. Det är snarare det som hon tycker är kul, att planera och gå på museer för inspiration eller det rent fysiska i arbetet; att sätta upp lamporna och rikta dem rätt.
– Sedan kommer programmeringen. Då lägger man in varje ljusbild i ljusbordet, och programmerar vilka lampor som är tända och hur mycket. Till en pjäs som Amadeus kan det bli bortåt 150 moment, som varje ljusbild heter. Sedan lägger man in tider så att överväxlingarna mellan ljusmomenten blir bra. Det ska bli harmoniskt och musikaliskt så att ljuset hjälper pjäsens eller koreografins eget tempo.
Tar del av repen
Det är en malande process som innebär flera ångestkurvor.
– Ibland är det jätteenkelt och andra gånger kör det fast. Det kan vara väldigt frustrerande i en produktion där jag, scenografen och regissören inte vill samma smak. För i slutänden är det alltid regissören som har sista ordet. Hela den här processen att få ur sig något blir svårare om vi tycker väldigt olika, även om diskussionerna är intressanta.
Efter samtal med regissören, kostymören och scenografen följer flera veckor som åhörare i publiken.
– Jag tittar jättemycket på repetionerna. Det är inte alla som gillar det, men jag gör det. Särskilt om det är dans, där finns inget manus att förhålla sig till. Jag inspireras av stycket som vi gör just då.
Dansjobb i Skåne Varje nytt jobb innebär nya lösningar och olika sätt att ta sig an materialet.
– Just nu börjar jag förbereda mig för ett jobb som jag ska göra i början av nästa år på Skåne dansteater. Det är ett ganska stort projekt, fyra olika koreografer ska göra lika många egna föreställningar och så ska ljussättningen fungera också under turnén.
Resorna är enda baksidan av arbetet menar Maria Ros Palmklint.
– Samtidigt är det jätteroligt att få göra olika saker. Om det fanns mer dans i Luleå skulle jag slippa åka så mycket!
Så jobbar vi med nyheter