För medelålders med kolesterolproblem

När kolesterolvärdet har nått oroväckande höjder, vardagskneget känns alldeles för vardagligt monotont och det allra mesta bara upplevs som förutsägbart trivialt och trist ? exakt då är det läge för att äntra bågen och axa i väg ut på en lagom lång utfärds-utflykt tillsammans med de lika medelåldershysteriska polarna. I den fåfänga jakten på frihet! Jo, vi har sett det förut. Vi har sett det ganska många gånger förut. Bland annat i City Slickers (1993) där de begynnande medelåldersmännen putsade flinten och gav sig av västerut, för att deltaga i en terapeutisk kofösning ledd av av den kroniskt väderbitne cowboyen Jack Palance (som fick en birolls-Oscar för besväret och tackade för den genom att slänga sig ner på golvet och göra enarms-armhävningar ? drygt 70 år gammal). Nu heter terapiövningen i fråga Wild Hogs och den kommer inte att få något pris för årets originellaste manus, skulle jag faktiskt inte tro. Dock är den i alla fall lite småputtrigt mysig. Lika puttrig som en båge på tomgång, ungefär. Tim Allen och Martin Lawrence har aldrig varit något annat än ett par verkligt mediokra skådespelare och de förmår inte vara något annat här heller. John Travolta kan överraska ibland. En bra film, följd av fyra dåliga, därefter återigen en bra. Och så vidare. I den här är han acceptabel. Vilket får räcka. Med William H. Macy ligger det lite annorlunda till. Han är en av de allra bästa karaktärsskådespelarna i omlopp och de arbeten han gjort i exempelvis bröderna Coens filmer är av en sådan klass att man bara långsamt ramlar av biofåtöljen. Av stillsam beundran. Men i Wild Hogs rutinspelar Macy och tar det mycket lugnt. Man behöver faktiskt inte anstränga sig över hövan för att köra in i saker och ting med en motorcykel, vara extremt blyg tillsammans med kvinnor (till han träffar Marisa Tomeis charmigt ärtiga caféinnehavarinna, vill säga) och försöka släcka en tältbrand med hjälp av bensin. Amerikanska män tycks vidare vara hysteriskt rädda för att bli betraktade som bögar och har svårt att förhålla sig till starka kvinnor. I sådana fall är det genast bågen som gäller och ut och åka ? på jakt efter Midnight Rider och massor av den efterlängtade frihetskänslan! Wild Hogs (så är namnet på dessa fyra medelåldersoffers lilla kompisklubb) stretar alltså strävsamt på. I filmen åker de omkring och in i saker och ting, hamnar i oförskyllt bråk med en betydligt bitigare MC-klubb och dess ledare (en hysteriskt och in till den sista falska tatueringen överspelande Ray Liotta) och kommer till sist någorlunda till rätta med sina egentligen inte alls så miserabla liv. Då har Peter Fonda, främst känd för en av de mest arketypiska MC-filmerrna någonsin, Easy Rider, också hunnit göra ett snabbt uppdykande som en sorts överårig MC-hippie, och bita av några hårda repliker av kvasifilosofisk kvalitet. Fonda hade en liten gästroll i Ghost Rider också, nyligen. Det gäller att kapitalisera så mycket som möjligt på den gamla MC-glamouren. Filmen Wild Hogs kan slutbesiktigas som en ytterst jovialisk angelägenhet, för de som har problem med sina kolesterolvärden. Det handlar helt enkelt om den sortens film som man bör undvika. Om man är under 40.