För många influenser

Efter att ha startat som grindcoreband på 1990-talet så blev bröderna Åhlund i par med Patrik Arve ett av de där banden som förändrade svensk popmusik i början av tvåtusentalet. Utan grindcore i och för sig, men med låtar som Rock’ n’Roll High school och Punkrocker - vars sätt att blanda gladpunk med dancehall och hiphop var något vi aldrig hade hört förut. Och vi älskade det, grammisjuryn avgudade det och till och med Robyn valde att göra en cover på deras Cobrastyle hos David Letterman, när hon skulle följa upp succén i USA med sin Klas Åhlund-producerade hitplatta. Nu funkar det inte längre. Jag hade hoppats på nya influenser i och med Devils Music, velat bli överraskad, omskakad och berörd. Problemet är egentligen inte melodierna, eller gästerna (som är fantastiska) eller heller refrängerna. Problemet är att varenda låt ska rymma så mycket influenser på en gång att man inte riktigt vet vad man ska lyssna på, eller till. Men Åhlund, Åhlund och Arve gör förmodligen helt rätt. Att vi i Sverige inte blir överraskade av ännu en platta med gladpunksrapp från den här trion spelar mindre roll. Deras karriär i USA har bara börjat med det förra greatest-doftande skivsläppet, en rad låtar till stora reklamkampanjer och superstjärne-fans som Iggy, Snoop och Cee-Lo. Jag hoppas och tror att de gjorde den här plattan för dem. För USA. Här har vi helt enkelt redan lyssnat oss trötta på en typiskt TB-banger.