För hoppets och överlevnadens skull

Instängd i en kyrka tillsammans med hundratals andra människor i krigens Kongo utan vare sig vatten, mat eller möjligheter till toalettbesök i flera dagar kom hon att bli en av få som klarade sig undan arkebusering genom att förstå och tala härskarnas språk. - Jag hörde hur våra fångvaktare pratade om att bränna ner kyrkan, men de tvekade eftersom de inte var riktigt säkra på att det inte fanns några landsmän till dem där. Då kom de på att genomföra intervjuer på sitt eget språk. De som inte förstod frågorna sköts direkt på fläcken. Själv gav Sakina Ntibanyitesha upp hoppet där hon låg på golvet i väntan på intervju. Orkade inte kämpa längre, förberedde sig för att dö. Hennes kamp hade pågått så länge, ända sedan den dagen hon som 13-åring såldes av sin styvmor hemma i Burundi till en tillvaro i slaveri och prostitution. Den gången fick hon hjälp av sin faster att fly till Kongo dit hon kom samtidigt som kriget bröt ut. - Fördomarna mot oss som kom från Burundi och Rwanda var enorma i Kongo. Vi anklagades bland annat för att ha tagit med oss kriget. Intill Sakina Ntibanyitesha där på golvet låg också hennes lille son och så Dudu, en 12-årig flicka som sett hela sin familj mördas. Tankarna på dem fick henne till slut att resa sig upp och tala sig ur situationen och övertyga vakterna om att Dudu var hennes stumma lillasyster. Men kriget fortsatte, liksom hennes omänskliga umbäranden i ett land genomsyrat av lidande. Nu sitter hon i en gammal värmländsk släktsoffa på Mjölkudden i Luleå tillsammans med Sven Nyberg, författare och filosofie doktor i litteraturvetenskap, med lång pedagogisk erfarenhet. Återigen handlar det om språket som en slags räddning. Om några dagar kan Sakina Ntibanyitesha fira sjuårsjubileum som Luleåbo. Hit kom hon som FN-flykting efter att ha fått hjälp av en katolsk präst i Kongo som såg en människa bakom den krigsskadade fasaden. Som tog sig igenom utbrotten av ilska, skuld och skam efter nätternas mardrömsritter. - Jag har varit med om så mycket, det är en väldigt lång historia. Jag, som varit så bra på att klara mig ur så många hemska situationer, kunde till slut inte sova eftersom jag hela tiden drömde om den där flickan. Talar sju språk
Flickan, som Sakina Ntibanyitesha stötte ihop med i en skog där de sprang under beskjutning. Hon som ropade på hjälp på ett av de sju språk Sakina Ntibanyitesha behärskar. Som träffades av en kula och dog. - Vi föll båda två, hon över mig. Soldaterna sprang förbi, de trodde att jag också var död. Så klarade jag mig den gången, men minnet jagade mig. Till slut gick jag till kyrkan. Litade inte på någon, ville inte berätta min historia. Jag hade blivit bra på att ljuga, men prästen såg igenom mina lögner. När jag vägrade att berätta, när jag skällde och skrek, sade han bara att "kom tillbaka på onsdag". Och det gjorde jag. Under alla år på flykt genom kriget har Sakina Ntibanyitesha "skrivit" sin historia i huvudet. Levde i sina berättelser som gjorde henne till en annan, skapandet hjälpte henne att överleva. I Luleå började hon skriva ner allt på papper, mest för sig själv. Ändå ville hon något mer med sin berättelse. "Oerhört stoff"
Därför tog hon kontakt med Författarförmedlingen och Norrländska författarsällskapet som uppmanade henne att höra av sig till Sven Nyberg, som tidigare ställt upp och hjälpt skrivare med sina manus. Det blev inledningen till ett omfattande arbete som vid det här laget har pågått under ett helt år. - Sakinas historia är fantastisk, stoffet är något alldeles oerhört. Dessutom finns det ett viktigt informationsvärde - Sakinas bok belyser utvecklingen av den största katastrofen sedan Andra världskriget där miljoner människor dött. Där finns en stark naturlig dramaturgi och framåtrörelse, ibland räddas hon till livet av en plötsligt uppdykande hjälte, som den där gången när du gick i skogen tillsammans med din avrättningspatrull, säger Sven Nyberg, som förgäves sökt efter böcker på svenska som beskriver livet i Kongo. - Det finns fransk litteratur och nyligen hittade jag en tegelsten på engelska. Sakinas bok är viktig på många sätt, både som berättelse och information. Inte minst är den ett gräsligt exempel på hur kvinnor behandlas i krig. Problemet är att hitta rätt språk och genre. Sakina Ntibanyitesha har under åren i Sverige utbildat sig till undersköterska och jobbar samtidigt som hon läser in en gymnasiekompetens på Komvux. Sven Nybergs roll i samarbetet handlar inte bara om språklig granskning utan också om att hitta rätt ton för berättelsen. - Just nu tänker vi oss en självbiografisk roman. Sakina är väldigt minnesgod, men hon skriver också dialoger som hon rimligtvis inte kan komma ihåg exakt, säger Sven Nyberg som redan varit i kontakt med flera förlag varav några har uttryckt ett visst intresse. Samarbetet dem emellan har fungerat bra. Ändå var det inte självklart för Sakina Ntibanyitesha från början. - Jag tänkte länge att jag var en skit. En skit som bara satt och väntade på att dö, en människa som aldrig hade några garantier för att få leva och som inte litade på någon. Jag har gråtit och skrikit medan jag skrivit, ville inte att också Sven skulle behöva bära på allt det här. Men så märkte jag att han tyckte om min berättelse, ofta var det han som hörde av sig och undrade om jag skrivit något mer. Då tänkte jag att jag inte bara skriver för mig själv utan också för att ingjuta hopp i andra. Det finns mycket ondska, men det finns faktiskt också en hel del godhet.

För hoppets och överlevnadens skull

En gång räddade Sakina Ntibanyiteshas språkkunskaper bokstavligen livet på henne.