För honom var livet konsten

Detta som han själv kallade "sitt stora ämne" resulterade i att det 1945 avskaffades och att lantarbetarna började betalas med kontantlön i stället för i naturaförmåner. Han blev älskad av läsarna, hade upplagor upp mot hundratusen. Och detta genom att skriva böcker om dem som "inte syntes". Detta har fascinerat forskarna, för hos dem har den så kallade arbetarlitteraturen aldrig stått högt i kurs. Ivar Lo är troligen den författare som mest ihärdigt skrivit om sitt liv och sin samtid. Med sju självbiografiska romaner, varav den första är Gårdfarihandlaren från 1953, berättade han hela sitt liv. Som kronan på ett långt författarliv gav han senare ut sina memoarer i fyra delar. Men dessutom skrev han i inte mindre än tre utlämnande kärleksromaner om tre olika kärleksförhållanden han haft med olika kvinnor. Romanerna Måna är död och Lyckan kom ut några år efter att förhållandena upplösts, medan Blå Jungfrun, som behandlar hans relation och samvaro med Sara Lidman, gavs ut först efter hans död. Frågan är om han alls velat få den utgiven, romanen hade vid sin utgivning legat inlåst i ett bankfack i mer än tio år. Inte nog med att han livet igenom förfäktade konstens och konstnärens behov av att stå fri, för arbetets och ärans skull. Att han dessutom tog avstånd från familjeliv och giftermål har varit orsak till mången litteraturvetares och kvinnoforskares funderingar över Ivar Lo och hans känsloliv. Så även nu Margareta Wersäll. I biografin Ivar Lo-Johansson och kärleken söker hon sanningen om författarens kärleksliv. Problemet med Wersälls bok är att hon inte verkar ta hänsyn till att författare ljuger. Visserligen använder hon mycket av den brevväxling som finns i arkiven mellan Lo-Johansson och de olika kvinnorna. Bland annat lyfter hon fram ett brevförhållande han mot slutet av sitt liv hade med en Gun Vinberg. Men vad han innerst inne tyckte och tänkte är fortfarande höljt i dunkel. Jag vill nog påstå att Ola Holmberg i Ivar Lo-Johansson och Hans Lagerberg i Ivar & Eyvind lyckats bättre att visa ambivalensen och kluvenheten hos Ivar Lo. Men ingen av de tre biografiförfattarna vågar ta steget fullt ut och verkligen fundera över varför han inte gav ut Blå Jungfrun. Han som så bryskt tagit livet av sin första kärlek Maria Nordgren i Måna är död och totalt utelämnat sin stora lycka, Ingrid Stiernblad i Lyckan. Varför denna plötsliga hänsyn? Kärleken till Sara Lidman skickade honom i en djup livskris, med skrivkramp och tvivel på om det verkligen var äran och konsten som var det viktigaste som följd. I Blå jungfrun skriver han att han under sina ensamma själsfunderingar kom fram till att det var livet som var konsten, själva levandet i sig. Om inte detta var ett erkännande av sitt misslyckande så vet inte jag. Trots all ära och berömmelse var det en ensam Ivar Lo-Johansson som promenerade till Ersta sjukhus för att lägga in sig och dö. Jag tror inte att det hade varit nödvändigt.

För honom var livet konsten

Ivar Lo-Johansson, författaren som föddes 1901 i en statarfamilj på Hammersta gård i Sörmland, drev under decennier en ursinnig kampanj mot statarsystemet, som i det närmaste är att kategorisera som livegenskap.