Att ibland luta sig mot positionen som kulturkonservativ, är det inte ungefär som att erkänna att det är bra att ha ett stort bibliotek? Frågan aktualiseras när jag läser den konservative, engelske filosofen Roger Scrutons Kultur räknas. Om ordet kulturkonservativ ska duga till någonting mer än blått skynke för de radikala, ligger det då inte i erkännandet av minnets värde? Och är det inte just i de arkivaliska dragen i vår kultur som nödvändigheten av en konservatism visar sig? I sådana institutioner som bibliotek, arkiv och museer? Varje generation ska inte behöva uppfinna hjulet på nytt, det räcker gott att lära sig använda och ifrågasätta det med jämna mellanrum. Ord byter lätt position över tiden. När Anna Odell försöker väcka diskussion om psykvårdens slutenhet genom att förarga och chockera är hon i själva verket traditionell, man kan säga konservativt trogen en konsttradition från tidigt 1900-tal. Efter hundra års oavbrutna provokationer, vad är egentligen chockerande och nyskapande? Är det så att vänster som upprepar sig tillräckligt ofta, faktiskt blir höger? Scruton hävdar nog detta, men också en hel del annat, betydligt dubiösare. Hans försvar för den västerländska kulturens överlägsenhet är inte bara ensidigt, det är enögt eftersom det blundar för skuggsidan av kolonialism och rasism som fötts som en vidrig tvilling till västerländsk demokrati, pluralism och tankefrihet. Och hans attacker mot all modern arkitektur är likadana, modernismen var ett svar på en övervuxen estetik av stilförfall, den har evigt användbara grundelement trots sådana totalitära avarter som le Corbusier. I detta visar han konservatismens konstitutionella svaghet, dess spontant växande dumhet. Det han skriver om popkulturen är bara fånigt. Men när han försvarar behovet av estetiska grundvärden, när han ser igenom den muslimska världens konstanta katastroftillstånd, det multikulturella struntpratet och den traditionella modernismens sterilitet, då är Roger Scruton en rolig, lärd och vass filosof. Ett instrument mot postmodern relativism och politisk korrekthet, men knappast en ideologi för en identitetslös samtid. Där börjar den verkliga komplikationen.
