Om man döper sina två första album till NietzsChes ex respektive Abolish history, this is our story, får man allt lov att ha ordentligt på fötterna när det kommer till själva musiken. Tidigare har det antagligen varit si och så med leveransen, jag har båda två, men jag minns knappt hur de låter, så något bestående intryck har de inte lämnat. Ett problem som naturligtvis kan vara mitt i minst lika stor utsträckning som upphovsmannens (Viktor Håkansson). Men icke desto mindre ett faktum.
Vad gäller Rest in pieces så är det framförallt två, tre saker som utmärker den.
Först och främst: den är sju låtar kort, hela skivan klockar in på under halvtimmen, och att det i detta fall är ett slags konstnärligt statement. Man spar inte på krutet bara för det: skivan är absolut proppfull med himmelska körer och instrument. Det är som att man valt att bygga skivan på bredden snarare än på längden. Ungefär som Beach Boys gjorde på mästerliga Friends. Man lyssnar på skivan flera gånger helt enkelt, för att ta in så mycket som möjligt. Smart och bra.
Dessutom: det är första gången jag hört ett svenskt band som på allvar tar sig an det som band som Deerhoof, Atlas Sound och Arcade Fire gör, alltså att på ett fullständigt episkt och icke-blygsamt sätt ger sig på att beskriva sin samtid. Utan att världsförbättrarskämskudden, den som U2 sydde, behövs plockas upp en enda gång.
Detta är särskilt anmärkningsvärt då man faktiskt har detta med att sjunga om en bättre värld gemensamt med exempelvis International Noise Conspiracy. Det vill säga, man verkar i en tradition av musiken som bärare av en optimistisk socialism, som alltsedan Clash gjorde Combat Rock 1982 varit synonymt med rent och skärt löjl. Om man lägger ner lika mycket tid på själva musiken, popmusiken ska sägas för att ni inte ska tro att det handlar om något annat: det låter alltså som Beach Boys/Beatles snarare än Fugazi, kan man alltså skriva om utopier utan att låta allt bli endast retorik och genre-förutsägbart.
En politisk skiva, helt fri från cynismer och hipstermarkörer, men ändå fullt musikalsikt relevant. Det händer ju inte varje dag. Knappt ens varje årtionde. Stöd kampen! Köp den!