När hjärtklappningen lagt sig blir jag genast rörd. Utan att en enda sekund råkat personen Tomas Tranströmer, men efter att ha känt honom hela det läsande livet tar känslorna kommandot innan språket gör det. Genom hyperrymdens minne, ner till Luleå stadsbibliotek och den litterära musa som där satte hans dikter framför gymnasisten. Kicki som var så förtvivlat lik Karin Boye och nu sade åt mig att läsa. Därav rörelsen, innan orden.
Svaren finns
I Staffan Bergstens kloka författarporträtt från i våras finns ett av svaren till Varför Tomas Tranströmer? "Det kan bero på att den - poesin - förenar det enkelt naturliga med något hemlighetsfullt". Nobelkommittén söker någonting liknande, "för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga".
Den verkligare verkligheten, den underbara del där orden står så nära företeelserna att inte ens ett tunt blad får plats emellan. I Sorgegondolen, från 1996, är verkligheten ett motsatspar, ljus och mörker, eller tal och tystnad. Sjukdomen har slagit mot språket:
Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda
Som ni ser är enkelheten en av meningarna med Tranströmer. Tydligheten i ett språk som har samma perfekta avgränsning och form som fysikens och kosmologins yttersta formler, de som beskriver hur allting håller samman. Det är ett mycket anspråksfullt påstående, och oundvikligt.
Hur långt tar han denna klarhet? Jag tror ända in i dunklet, in i det som är utom räckhåll för vanligt språk. Det betyder mystik och är helt nära musiken, den ickespråkliga verkligheten. Tranströmer har kraft att ge även den namn. Men om detta är det svårt att tala pedagogiskt. Det enda som återstår är att följa hans dikt:
En skog i maj. Här spökar mitt hela liv:
det osynliga flyttlasset. Fågelsång.
I tysta gölar mygglarvernas
ursinnigt dansande frågetecken
Dikten heter Alkaiskt, både en titel och ett gammalt fyrradigt versmått, ofta använt av Horatius, enligt handböckerna. Två strofer bara; längtan och förgängelse.
Vi fortsätter till de "bilder" Nobelmotiveringen talar om, liknelsevärlden. Där finns en huvudstupa träffsäkerhet som drabbar med både skratt och tystnad:
Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen
den allra första raden i debuten 17 dikter. Men även här blir verkligheten som nytvättad, frisk:
Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket
Tranströmer fick kritik under 1970-talet eftersom han var klok för tidigt. "Radikal och reaktionär lever tillsammans som i ett olyckligt äktenskap" skriver han profetiskt 1966. "Varje problem ropar på sitt eget språk".
Man ber mig vara personlig i dessa rader. Jag vet inte riktigt hur, jag har ju bara läst. Läst och fortsatt läsa. Vems ansikte, vems person har jag läst när någon skriver sig verkligheten och jag redan är där?
De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den
Oidentifierade -
gå förbi dem!