Surrealism en ism som gärna utövas så här i början av 2010-talet - ibland tror man faktiskt att det är själva verkligheten som klätt ut sig till ism - och är det något som utmärker Staffan Westerbergs konstnärskap så är det en lek med verkligheten, ett utforskande av att kunna gå mellan drömt och vaket medvetande. Men också att återkommande fråga om döden och livet ifall man är mjuk, onyttig och rädd.
Det är också svårt att skriva om den senaste boken utan att återvända till författarens tidigare produktioner och hans Vilse ur tv-serien med den gigantiska pannkakan, Vandraren och brevbäraren i Staffans sagor. Eller till teaterpjäsernas renar och renhorn, glödlampor och hem för gamla svamlingar, och Baklänges Boman på sitt tåg.
Eller var tåget kanske den buss, Tråkighetsbussen, som nu dyker upp i Onyttingen? För det är med buss som huvudpersonen Gunnar Renlund rymmer från Sonja Svenssons hem för gamla svamlingar. Nu är han färdig med det här och vill äntligen hitta den vita renen för att följa den bortom det enda tråkighetslivet som finns kvar i gubbrummet på hemmet.
Rymningen blir ett drömt verkligt äventyr mellan magiska platser som Haparanda, Hindersön och Lapporten - som inte alls är någon port utan bara ett uppochnedvänt valv enligt Gunnar, plötsligt så där ordentlig som hans pappa ville att han skulle vara och bli.
"Visst finns det en port att låsa upp. Dumlimpa", svarar Sankte Per som kan öppna den. Och Gunnar kan äntligen få resa med Vitrenen den in i den Stora sagan.
Så - mer än något annat är Onyttingen en mycket fint berättad historia om en pojke som aldrig gav upp fantasin, och om en författare stor i sin kärlek till berättandet och orden, de fina som ibland mår bra av att friskas upp av konstrasterna "prutt" och "blää" och en stirrande blick.
Boken är dessutom rikt illustrerad med akvareller och några magert tecknade bilder i omisskännelig Westerbergs stil.
Ofta målar han på annat, inte minst träbitar slipade av Bottenvikens vågor, men illustrationerna fungerar även i en bok. De ger form åt de ibland drastiska hoppen mellan årstider och platser och är något för läsaren att fästa sin egen fantasi vid. Berättelsen är också interfolierad, visst är det ett vackert ord?, med skojiga ordvändningar och dikter i en naivistisk men allvarlig ton.
Det är just det där allvaret, svärtan, berättelserna om kravet att vara någon annan, om att som liten lämnas osedd men medveten om att döden går osynlig kring vart hus, som skrämmer i Westerbergs berättelser. Så där som Tove Janssons ljust blå mumindal bara luras att vara något för orädda barn. Westerbergs Onyttingen har inte heller den någon åldersgräns. Den är för dem som söker, behöver tröst - och som gärna kan läsas högt med ett barn. Blir nog rent av bättre så.